Vi var nog många som trodde, eller åtminstone hoppades att förra omgångens seger skulle innebära vändpunkten, att vi skulle börja rada upp trepoängare och inleda jakten på topplaceringarna. Så lätt det är att lura sig själv. Vi lyckas göra tre mål mot ett juniorbetonat Örgryte som går på knäna och tror att vi ska köra över nästa motståndare av bara farten. Istället var det precis lika erbarmligt uselt anfallsspel som tidigare under säsongen, eller snarare ännu värre. Jag kan inte minnas ett så här uselt anfallsspel sedan förlusten mot Falkenberg några omgångar in på säsongen. Sedan den gången har vi fått en ny tränare och en ny anfallare, men spelet är om möjligt ännu sämre än tidigare. Jag tillhör den skaran obotliga optimister som fortfarande hoppas på poäng även om vi ligger under med 3-0 med tio minuter kvar. Jag slutar aldrig tro på mirakel, men när Ljungskile rullade in 1-0 nu ikväll kändes det som att jag lika gärna hade kunnat lämna min bekväma stol på vår nya tjusiga arena och gå hem. Vi hade kunnat spela hela natten utan att de grönvita hade kunnat göra mål. Om sanningen ska fram hade Ljungskile lägen för att göra ytterligare något mål, så vi förlorade inte oförtjänt. Vi förlorade mot ett lag som var bättre än oss ikväll, som fick oss att vara så dåliga som vi kan vara, och som tog chansen när den dök upp. Hatten av för Ljungskile, och dumstruten på för Bajen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar