Att vara fotbollssupporter och bebisförälder är två saker som inte alltid är helt kompatibla för att tala dataspråk. Valborgsmässoaftonens drabbning med Sundsvall innebar en krock i mitt liv, och istället för att följa mina grönvita hjältars framfart på Norrporten Arena var det dags för första träffen med föräldragruppen. Jag hade någon tanke om att smyga ut någon gång runt halvtid för att kontrollera matchutvecklingen, men av detta blev intet. Jag fick helt enkelt ge mig till tåls till föräldraträffen var slut. Så här i efterhand kanske det var lika bra det, för när vi satt i bilen hem, någon gång runt matchminut 78, och jag insåg vartåt det barkade sjönk mitt humör som en sten. Det hade förmodligen inte sett bra ut att sitta och vrålsura över Hammarbys försvarsspel mitt under amningsdiskussionen på familjecentralen, och hur relevant ineffektiviteten i vårt anfallsspel än kan kännas är jag mycket tveksam till att vår BVC-sköterska hade varit speciellt intresserad av den diskussionen just där och då.
I matchminut 87 var vi äntligen hemma, jag rusade in i vardagsrummet och satte på TV:n. Hade det inträffat något sista kvarten-mirakel? Hade liverapporteringen spelat mig ett spratt? Ack nej. Jag fick se fem minuters valhänta försök från de grönvita att skapa någon slags slutforcering, och sedan var det slut. Jag fick se mittfälts-sheriff Persson såga Bajens insats i efter-matchen-intervjun, och det var det.
Ikväll får Värnamo sota för detta. Vi vinner med 3-1. Torsteinbö, Kennedy och Pablo gör varsitt.
