Det måste hända nu. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars. Eller, det vet jag väl. Jag kommer att följa dem med samma ångestblandade förtjusning som i år. Som alla andra år. ”Alla andra år” var väl att ta i förstås, det började mest som en protest mot mina bröder som är djurgårdare båda två, så då började jag att följa Hammarby istället. 1999 var det.
Hammarby hade kommit trea som nykomlingar säsongen 1998, och nu följde man sin vana trogen upp framgången med med en riktigt dålig säsong. Hammarby parkerade på sista plats när Sören Cratz tog över som tränare och sa i en TV-intervju att målet var ”åtminstone kval”. Sören lyckades överträffa den målsättningen, och mitt Bajen lyckades faktiskt kravla sig upp över det andra strecket också innan säsongen var slut. Två år senare lyckades mitt Bajen vinna SM-guld för första och hittills enda gången i klubbens historia. Men då var det redan klart att Sören Cratz inte hade fått förnyat kontrakt. Hammarby skulle spela ”roligare fotboll” tyckte man tydligen från ledningshåll. Jag vet inte vad Hammarbys styrelse hade för uppfattning om vad ”rolig fotboll” är för något, men personligen tycker jag att det är ganska roligt att vinna SM-guld. Det räcker ganska bra för min del.
Men åter till nutid. Förra säsongen lyckades vi klara oss kvar i Superettan. Sebastian Bojassen satte matchens sista spark borta mot Ängelholm, och därmed lyckades vi klara oss kvar i Superettan utan att kvala. Smaka på det. På tio år hade vi gått från SM-guld och Champions League-kval till att klara oss kvar i andradivisionen med ett nödrop. På något märkligt sätt lyckades man (iallafall jag) ändå ta med sig en positiv känsla inför den här säsongen, trots att det under förra året publicerades fler än en tidningsartikel på temat ”Bajens historiska ras”. På ett sätt är den här tiden på året den bästa för oss fotbollssupportrar. Hela året ligger framför en som ett oskrivet blad, allting känns nytt, fräscht och lovande. Nyförvärven känns intressanta, de gamla trotjänarna känner sig ”piggare än på länge” och den nye tränaren känns som den nye Sven-Göran Eriksson (minus alla kvinnoaffärer naturligtvis). Det har inte hunnit bli några förlustsviter som skapar smärre depressioner hos oss supportrar och får oss att vilja ägna oss åt porslinsmåleri eller fågelskådning istället.
För en bajare som inte bor i Stockholm blir det ju av naturliga skäl så att man inte kan följa sitt favoritlag på samma intensiva sätt som om man kan ta tunnelbanan till Söderstadion så fort det är hemmamatch. De senaste åren har jag och Hammarby haft ett distansförhållande, men det innebär inte att den känslomässiga intensiteten har avtagit. Jag lider lika mycket som alla de som är på plats när det går dåligt, och jag är lika lycklig när det går bra.
Men nu alltså. Säsongen 2012 tar sin början den 9 april. Hemmamatch mot Halmstad. Då måste det hända. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars.
