Motivation

Fyra omgångar kvar och 13 poäng upp till kvalplats. Inte ens i något parallellt universum kommer Hammarby att spela i Allsvenskan 2013. Det känns....tungt, speciellt med tanke på att vi troligtvis hade varit med i topp tre om vi hade haft nuvarande trupp från början av säsongen. Nu är det som det är, och det är bara att hålla tummarna för att Sundin konserverar målformen över vintern, att Kennedy fortsätter dominera mittfältet även nästa år, och att Max får ordning på sin sargade 35-åriga kropp så att han håller en säsong till.

Att vi på sidan av planen ska behålla motivationen har jag egentligen aldrig tvivlat på. Vi bajare måste vara funtade på något alldeles speciellt sätt för att stå ut med de senaste säsongernas misär och ändå inte börja ägna oss åt porslinsmålning eller något annat icke hjärtinfarktframkallande. Jag såg slutet av Värnamomatchen på TV i måndags, och jag lyfter (återigen) på hatten för dem som trotsade mörker, höstkyla och ett meningslöst tabelläge för att sjunga fram Hammarby mot ett bottenlag i svenska andradivisionen. Det är respekt. Det är kärlek.

Läste förresten en ganska träffande krönika av Johan Esk i DN om att hamna på idrottens bakgård häromveckan. Den handlar till största delen om De Ondas hockeylag, men om din grönvita själ klarar av det finns den att läsa här.

Säg oh-ah!

Sitter så här dagen efter Bragematchen slötittar på Trelleborg-Halmstad och det slår mig att det är så här de flesta matcherna i Superettan är. Nästan ingen publik (ingen som märks i alla fall), mycket kamp och tämligen mediokert spel. Vi grönvita är vana vid ett bra tryck på matcherna och fans som stöttar i vått och torrt. Trots att vi med all säkerhet inte har något mer att spela för den här säsongen var det över 6000 personer på Söderstadion igår för att sjunga fram Hammarby. Mycket imponerande.
Kanske var det så att en del nervknutar hade släppt sedan BP-matchen, eller så är Brage helt enkelt ett sämre lag än BP, men våra grönvita hjältar inledde matchen riktigt imponerande och det kändes helt logiskt att Kennedy skulle få skriva in sig i målprotokollet innan halvlekens slut, men som han gjorde det. Först med en riktig frisparkskanon upp i krysset, och fem minuter senare med en hörna direkt i mål. Att bli pappa var uppenbarligen något som verkligen gjorde susen för målformen.
Kvällen slutade med en stabil 3-1-seger efter att en rejält spelsugen Lallet fått punktera matchen i slutminuterna, och på det hela taget var det en rättvis trepoängare för Bajen igår kväll. Om vi lyckas bibehålla det spelet ska vi absolut kunna gå upp nästa år. Om nu inte HBK torskar mot Trelleborg ikväll, och så har de Öster nästa omgång....äh, förresten, glöm det.

Säsongsavslutning

Jaha. Då tog säsongen slut. Man skulle kunna skriva något om pajasen i blått som skulle föreställa domare, men den dominerande känslan är tomhet. Domaren var dålig åt båda hållen, han var dålig i första halvlek, i andra halvlek och han var till och med dålig i paus. Men det var inte domarens fel att vi torskade idag. Vi torskade för att vi inte spelade bra nog, och BP vann rättvist. Vi kommer inte att gå upp i Allsvenskan i år, och vi kommer inte att åka ur heller. Vi befinner oss i det ljummet tråkiga Mittens Rike. Och det var så klart inte idag som Allsvenskan gled oss ur händerna. Man kan inte ta så lite poäng på hemmaplan och räkna med att vara ett topplag. Man kan inte göra så lite mål som vi har gjort i år och räkna med att gå upp.
Och även om det känns deppigt just nu försöker jag lyfta blicken och titta fram emot nästa säsong. Då kan vi kräva en topplacering. Och det är bara sju månader dit.

Kingen gled in

Med några dagars distans sedan konungens återkomst (Sagan om ringen-referenserna har stått som spön i backen i Bajenland på sistone, men jag kunde inte hålla emot. Det blir säkert mer av den varan framöver också.) kan man konstatera att det uppumpade självförtroendet inte har blivit mindre av insatsen mot Ängelholm. Jag brukar vara försiktig med att ryckas med i olika typer av masshysteri, men det är svårt att inte ha bra självförtroende som bajare just nu. Vi äntligen spelarmaterial för att lämna källaren och ta oss tillbaka till finrummet där vi hör hemma. Det känns lite tråkigt att det bara är 24 poäng kvar att spela om den här säsongen, för både Halmstad och BP ligger ju ganska många poäng före oss, men nu hoppas jag att vi kommer att kunna vara med och ge dem en match om kvalplatsten i alla fall. Om vi vinner mot BP nästa omgång krymper vi avståndet uppåt, och då kanske, kanske....

Alla presidentens män

De senaste två dygnen har varit ganska omtumlande för oss grönvita. Inför matchen mot Falkenberg läste jag ett inlägg på Svenska Fans som kändes ganska träffande. Då. Det gick ut på att de senaste säsongerna har varit ett enda stort lidande att vara grönvit. Varje omgång i Superettan kändes ungefär som att vara inlåst i en fängelsecell med en storväxt serievåldtäktsman och det enda man kunde göra åt situationen var att skrika så mycket man orkade.
Sedan dess har vi tagit en övertygande seger på bortaplan, vi har värvat en anfallare från svenska mästarna och, inte minst, Presidenten är tillbaka. Helt plötsligt är tongångarna helt andra i Bajenland. Det känns ända till Örebro att vi har något stort på gång, och det ska bli riktigt spännande att se vad Kennedy kan bidra med framöver. Erik Sundin känns också som en riktigt bra värvning.

Den här säsongen blir det tufft att nå kvalplats (det som vi bajare kan hoppas på är väl i så fall att BP:s senaste insats var inledningen på en kräftgång utan like), men oavsett i vilken serie vi spelar nästa år bör vi kunna ha helt andra förhoppningar på våra grönvita hjältar än vad som var fallet för bara ett par dagar sedan. Det svänger om Bajen.

Scen ur ett äktenskap

Scen: Köket i en mindre villa i Mellansverige
I rollerna: Jag och min kära hustru

Hustrun: Vad ska du göra idag när jag är på jobbet?
Jag: Fixa lite hemma. Och så ska jag kolla på fotboll. Hammarby spelar idag.
Hustrun: Jaha, vilka möter de?
Jag(Låtsas fundera lite): Hmmm....Falkenberg.
Hustrun: När börjar matchen?
Jag (Låtsas inte fundera lika mycket): Klockan halv fem.
Hustrun: Vad bra. Då kanske det har lugnat sig tills jag har kommit hem.

Jag förstod precis vad hon menade. Och sedan började jag fundera. Hur är jag funtad egentligen?

För att ladda upp inför kampen i eftermiddag drömmer jag mig tillbaka på Youtube. Här kommer några riktiga godingar. Min personliga favorit är Micke Anderssons volley från -05.

Ljusglimtar

Som den obotlige optimist jag är känns det alltid jobbigt att behöva ge upp hoppet och släppa taget, men efter tisdagens insats på Söderstadion börjar jag ställa in sig på att mina grönvita hjältar kommer att tillbringa ännu ett år i källaren. Detta trots att vi för närvarande har ett av de starkaste försvaren i serien och bara har släppt in ett mål de senaste tre seriematcherna. Trots att vi har en högerytter som gjorde en fantastisk match trots sina unga år. Trots att vi har en målvakt som egentligen är för bra för att spela i andradivisionen till Europas 26:e bästa fotbollsliga.
För faktum kvarstår. När Ayranci (vår centertank med två mål hittills i år) bytts ut hade vi inte en enda spelare på planen som hade gjort mer än ett mål i år. Det håller naturligtvis inte.
Till coach Berhalters försvar måste sägas att han (inte ens när vi gick fram som en ångvält i början av serien) aldrig har sagt sig ha ambitionen att ta klivet upp redan i år. Det vi kan hoppas på är att han får möjlighet att bygga upp ett slagkraftigt lag till nästa säsong, att vi får behålla de flesta av våra nyckelspelare och att Billy Schuler blir den nye Charlie Davies som vi alla hoppas på. Då är Allsvenskan en realistisk förhoppning. I år lär den stanna vid en dröm.

Bajen on the road

Klockan 18.45 igår kväll befann jag mig på E4:an  i jämnhöjd med Jönköping. Det var ingen idealisk position om man har en lätt(?) besatthet för Hammarbys fotbollslag och får en närmast fysisk abstinens av att inte kunna se dem spela. Läget var med andra ord kämpigt. Tur då i alla fall att Hammarby Fotbolls app fanns att tillgå på min smarta telefon. Synd bara att telefonens ägare inte var lika smart som telefonen, eftersom batteristapeln hade krympit oroväckande mycket till följd av utebliven laddning under dagen. Det blev till att ransonera inloggningarna med andra ord.
Första inloggningen klockan 18.30. Man vill ju se startuppställningen. Alla tre nyförvärven med från start igen. Verkar bra.  
Andra inloggningen klockan 18.53, åtta minuter in i första halvlek. NEJ! Assyriska har tagit ledningen redan i sjätte minuten! Vafan, då måste vi jag i uppförsbacke i en hel match igen för att förhoppningsvis ta en poäng och tvingas vara nöjda med det. Smått resignerad loggar jag ut från min smarta telefon och tittar ut över Vättern. Och bilkön som har bildats framför oss. Humöret sjunker som en Teliaaktie.
Under resten av första halvlek försöker jag hålla modet uppe och kopplar upp och ned mig från internet med en högre frekvens än en fjortonåring från förorten. Bajen verkar hålla spelet bra uppe men får liksom inte till det. Hustrun svänger in vid Dinners vid Ödeshög ungefär samtidigt som domaren blåser till pausvila i Södertälje. "Så j-vla typiskt", tänker jag tyst för mig själv.
Matchminut 53 sitter vi i bilen igen. Liverapporteringen intygar att de grönvita har börjat andra halvlek piggt, men fortfarande ligger under med 1-0. Vi rullar vidare genom Östergötland och här och där är mobiltäckningen tveksam, men jag kan följa matchen i stort sett ostört, dock ej utan frustration. I matchminut 86 rullar vi in i Motala för chaufförsbyte och Hammarby spelar nu med fem anfallare och en försvarare. Hur det brukar sluta för Bajen är ju dessvärre ganska känt, men jag kollar i alla fall liveuppdateringen en sista gång klockan 20.35 när jag precis ska sätta mig bakom ratten. Det kommer upp ett enda ord, fast ett väldigt långt och med stora bokstäver. Jag spänner fast säkerhetsbältet med ett leende på läpparna. En poäng var sannolikt för lite ikväll för att vi skulle kunna ha en realistisk chans på Allsvenskan, men vi fick i alla fall sista ordet. Vi gav inte upp. Alltid något.

Helgmys i grönvitt

Hustrun var bjuden på bröllop i lördags. Utan respektive. Eftermiddagen ägnade hon åt mental och fysisk uppladdning medan jag själv slog på TV4 Sport strax före klockan 16 för att följa mina grönvita hjältar från Söderstadion. Flera spännande nyförvärv och en på pappret överkomlig motståndare gjorde att jag trots senaste tidens motgångar kände en viss optimism inför eftermiddagens batalj.
Min medberoende hustru tycker att det är ganska jobbigt att vara i samma hus som mig när Hammarby spelar fotboll och jag tycker att det är ganska jobbigt att gå på fest och vara trevlig mot en massa människor man aldrig träffat förut och aldrig kommer att träffa igen. Vi var med andra ord båda nöjda över lördagseftermiddagens arrangemang.
Och bättre skulle det bli. Ayranci har ju inte gjort sig känd som någon giftig avslutare hittills i år, men i lördags gjorde han det han skulle. Mål. Dansken Christensen som köptes in i all hast som ersättare för Theorin dominerade i backlinjen, och Adelstam kommer vi att få nytta av som klassisk centertank längst fram.
Det är märkligt hur humöret hos en fullvuxen karl kan variera med prestationen hos ett fotbollslag, men det är en psykologisk defekt som jag försöker lära mig att leva med. Hur som helst känns det nu fullt realistiskt att nå allsvenskt kval. Jag försöker att intala mig att det inte bara beror på att våra konkurrenter om kvalplatsen gick på pumpen i helgen, utan för att vi har värvat smart och hittat vårt spel igen. Allt beror på hur man ser på saker och ting.

Äntligen!

Jaaaaaa!

Avståndet mellan himmel och helvete

Det kan skilja väldigt lite mellan himmel och helvete. En strumprullare som hittar rätt, så är lyckan total. En markeringsmiss på en hörna, så är det hissen ned i underjorden direkt. Om om hade varit och vi hade fått med oss tre poäng igår hade drömmen om en kvalplats frampå senhösten känts fullt realistisk. Nu hade våra formsvaga motståndare marginalerna med sig, och plötsligt känns mardrömmen om kval frampå senhösten fullt realistisk.
Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket, men det gör jag. Bajen berör, vare sig man vill det eller inte.

Bakåt är vägen framåt

Sommartider är också silly season-tider i fotbollsvärlden, och i Bajenland är längtan efter någon spektakulär värvning stor. Det man ropar efter är en giftig målskytt eftersom både Ayranci och Schuler har haft det minst sagt trögt med målfabrikationen och nu i veckan kom åtminstone ett halvt bönesvar när Adelstam från Trelleborg anslöt sig till de grönvita. Jag önskar honom naturligtvis lycka till och hoppas lika mycket som alla andra att han ska bli en målspruta av Hallenius-klass.
Men. Jag menar att vi bör lägga minst lika mycket krut på att få ordning på försvarsspelet om Allsvenskan ska bli något mer än en våt dröm för oss bajare. Efter de sex första omgångarna hade vi en målskillnad på 10-3 och försvarsspelet kändes mycket stabilt, trots Kung Max frånvaro. Vi släppte alltså in i genomsnitt ett mål varannan match och hängde med bra i toppen av tabellen. De senaste tio omgångarna har vi släppt in 18 mål. Det innebär att vi har släppt in 1,8 mål per match från omgång 7 och framåt. De senaste tio omgångarna har vårt försvarsspel varit av en klass som bara bottenlagen Degerfors, Umeå och Värnamo kan matcha när det gäller läckande försvar. Och då ska vi komma ihåg att vi har (i alla fall än så länge) en av seriens bästa målvakter i Hopf.
I de båda senaste matcherna mot Jönköping har vi släppt in tre mål, ett i Jönköping och två på Söderstadion. Målet i Jönköping kom på straff efter att Törnstrand helt i onödan tagit ett omvänt livtag på Tommy Thelin, och målen vi släppte in på Söderstadion var 1) på en hörna som Figueroa gav bort efter att ha stått på röven ensam nere vid hörnflaggan och 2) efter ett anfall som började med att Forsberg drällde med bollen och blev omkulltacklad på egen planhalva. Det håller inte att slarva på detta vis om man vill spela i Allsvenskan. Försvarsspelet måste bli ett par klasser bättre, och därför är jag mycket nyfiken på den nye kanadensaren Ledgerwood som enligt uppgift bland annat kan spela ytterback. Vi behöver all försvarskraft vi kan få, speciellt med tanke på att vår hittills bäste försvarsspelare Theorin blir borta resten av säsongen.

Att ge och ta

Jag skrev i mitt senaste inlägg före (det obegripliga) sommaruppehållet om hur vi måste sluta ge bort idiotiska straffsparkar om vi vill spela i Allsvenskan. Idag fick vi inte någon straff emot oss (även om vi nog borde fått det), men vi ger bort en hörna när Figueroa halkar omkull ensam nere vid hörnflaggan. Sedan bestämmer sig alla grönvita i straffområdet att bara titta på bollen medan Jönköpingsspelarna nickar den emellan sig, och så sitter 0-1 i nätet bakom Hopf. Lite senare dräller Forsberg med bollen på egen planhalva, blir omkulltacklad och vi har 0-2. Då var det nog många grönvita som upplevde tillvaron som lika ångestladdad som den har varit de senaste säsongerna. Själv var jag nästan så uppgiven att jag var beredd att följa Tvärsnytts rafflande kvällssändning istället för mina grönvita hjältar på Söderstadion. Men bara nästan. För jag anar ändå att det inte måste gå fullständigt åt skogen. Mitt i denna misär reser vi oss. Max nickar i stolpen när första halvlek närmar sig slutet, och man känner att det kanske, kanske kan gå. Samtidigt vet jag att jag har blivit så besviken tidigare så jag vågar inte hoppas. Men ändå gör jag det. Och med fyra minuter kvar får vi frispark. Och Kung Max kliver fram. Och vi är med i matchen igen. Trots underläge i paus känner jag mig märkligt optimistisk.

Optimismen hänger med en bra bit in i andra halvlek. Tills Castro bränner ett bra läge och hamnar i bråk med Jönköpingsförsvaret efter att situationen är över. Castro armbågar en Jönköpingsspelare i ansiktet och domaren står alldeles intill. Ett av säsongens mest odiskutabla utvisningar är ett faktum. Och ångesten griper tag i mig igen. Men bara för en kort stund. TV4:s Anders Andersson hävdar att det kan bli så att utvisningen leder till att Hammarby taggar till ännu mer, och faktiskt kan gynnas i jakten på en kvittering. Och så blir det. Söderbröder glöder. Söderstadion kokar. Jag kokar. Sinan får ett jätteläge i straffområdet men Jönköping rensar till hörna. Sedan går Kung Max till väders igen. Lallet styr bollen i mål. Och vi har kvitterat. Det känns som att ett ledningsmål trots allt är fullt inom räckhåll. Men det blir inget mer. Och ärligt talat var smålänningarna närmast ett segermål i slutet. Det var Hopf och Jönköpingsanfallarnas klantighet som gjorde att vi fick med oss en poäng från Söderstadion ikväll. Fast det betyder inte att vi inte var förtjänta av den. För det var vi. Allihop.

Att vara bajare innebär ofta att känna sig förfördelad i olika sammanhang. Ganska ofta klagar vi till exempel på domare som borde ha ett hedersmedlemskap i Synskadades Riksförbund snarare än ett domaruppdrag för Svenska Fotbollförbundet. Domaren ikväll hade det ganska tufft och gjorde väl inte en helt klockren insats om man säger så. Men ikväll var det faktiskt vi grönvita som fick flera tveksamma domslut med oss. Kan ju vara något att tänka på nästa gång man spelar ut martyrkortet.

Hur man torskar med 1-1

Jag hade så gärna velat vara jublande glad över tre poäng ikväll. Jag hade så gärna velat idiotförklara mitt senaste gnällinlägg och konstatera att vi har en backlinje som kommer att föra oss tillbaka till Allsvenskan i höst under Max fasta ledning. (Jo, det är backlinjen som ska göra det. Som måste göra det. Man vinner inte en serie om man släpper in 40 mål på 30 matcher.) Nu blev det inte så. Och ändå började det så bra. Rynell slog en bra frispark från distans, och Jönköpings målvakt var bussig nog att kasta sig ur vägen så att bollen kunde gå i mål. Då kändes det som en bra kväll i juli. Det kändes kontrollerat efteråt också. Vi höll bollen bra, Castro var så bra som han var i början av serien och vi trillade boll riktigt bra på mittfältet. (Faktum är att vi spelade som bäst medan vi var en man mindre när Theorin var inne i omklädningsrummet och sydde sig i pannan.)
Därför kom kvitteringen lite som en kalldusch, även om man alltid ska vänta sig det oväntade som grönvit supporter.
Törnstrand river ned en Jönköpingsforward i straffområdet och vi får straff emot oss. Johannes gör det bra, han går åt rätt håll, men Hrgotas straff är för bra slagen och vi har helt plötsligt en poäng istället för tre. Det är en sak att tappa poäng mot en motståndare som är överlägsen och faktiskt gör mål på sin skicklighet, men det HÅLLER INTE att ge bort poäng på det här viset. Törnstrand är definitivt en krigare med stort hjärta, men enligt min mening är han en säkerhetsrisk i backlinjen och jag menar att han kostade oss två välbehövliga poäng ikväll.
Är det kört nu då? Nej, det är det inte. Men vi kommer att behöva bortåt 35 poäng till för att ta oss till Allsvenskan, och nu är det 45 poäng kvar att spela om. Vi har kvalitéerna för att vara bland de tre bästa lagen i Superettan, det är jag helt övertygad om, men då får vi inte ge bort någonting under höstsäsongen. De marginalerna är borta nu.

Optimisten

Jag är i grunden optimist. När jag ser Bajen sitter jag ofta och hoppas på mirakel ända till slutsignalen, även fast läget är till synes hopplöst. Ofta är detta en avancerad form av självplågeri, men ibland (läs Semas mirakel mot Landskrona förra året) får man lön för mödan och en glädjekick som kan sitta i flera dagar. Östermatchen igår var en mycket viktig match för vårt grönvita lag. Tyvärr kändes det som att den tog slut när den knappt hade börjat. Jag vet att det finns massvis med poäng kvar att spela om, men så länge försvarsspelet ser ut som det gjorde igår tar optimisten i mig semester och ersätts av en gnällig närking som hävdar att 'dä går alldri'. Så kom igen mitt älskade Bajen. Visa mig att jag har fel. Snälla.

Hur man värmer en frusen själ

Ängelholm är en plats förknippad med många bitterljuva känslor för oss grönvita. Under lördagens batalj befann jag mig på min brors svensexa på Utö i Stockholms skärgård. Det var den kallaste junidagen på 84 år i Stockholm. Temperaturen orkade nätt och jämnt upp till sex plusgrader och det regnade hela j-vla dagen.
Klockan 16 var det avspark nere i Ängelholm. Då hade vi varit vakna drygt tio timmar, suttit på pendeltåg, bus och båt, spelat paintball, och spelat fotboll på en regnig kall grusplan. Iförda djurgårdströjor. (Det var som sagt en hård dag.) Och till råga på allt hamnade Bajen i underläge precis före paus. Regnet blev med ens lite jävligare, det blåste med ens något lite mer och militärtältet såg med ens väldigt fuktigt och mögligt ut. Så blev det paus.
Andra halvlek. Fortfarande 0-1. Uppdatera Hammarby-appen. Uppdatera igen. Fan. Ska det bli en förlust till?
Och så. Frispark. Dahl. JAAAAAAAAAAAA!
Verkar det inte som att det börjar spricka upp lite nu förresten?

Stämningsbild:

Om ett mål

Ett mål kan betyda så mycket. Enda gången jag kastade mig i armarna på en vilt främmande snubbe var när Zlatan klackade in sitt berömda mål mot Italien i EM -04. Vi satt på S-Nerikes nation i Uppsala och jag trodde nästan att den ärevördiga 1800-talsbyggnaden hade sett sina sista dagar när ett par hundra studenter (minus fyra stycken italienska utbytesstudenter) förenades i kollektivt glädjefnatt.

Lika muntert var det inte i VM två år tidigare. Åttondelsfinal mot Senegal. Mattias Jonson (symtomatiskt nog blivande djurgårdare) drällde med bollen på mittplan, Camara snodde bollen och placerade in den bakom ex-AIK:aren Hedman som såg ungefär lika smidig ut som ett stelopererat kylskåp vid det ingripandet. Jag satt iförd min nyinköpta landslagsreplika hemma hos min polare i Strängnäs och trodde knappt mina ögon. Vad fan var det som hände? Smörj av Senegal! Vilken förnedring!

En liknande känsla infann sig framför TV:n vid niotiden igår kväll. 2-1 till Bajen och allt kändes som att det var under kontroll. Schuler hade gett oss ledningen med en riktig drömstrut i början på andra halvlek, och nu kändes det som att vi hade händelserna under kontroll och bara skulle spela av matchen. Och så händer det. Som från ingenstans. Ett friläge i straffområdet. Och så var festen förstörd. Vad fan var det som hände?

Flashback

Ja, gårdagskvällens begivenhet gjorde väl knappast någon grönvit glad. Förutom Dahls rökare i krysset var det inte mycket att jubla över vad gäller Bajens insats och det faktum att Hopf släppte in fyra bollar och trots detta var en av planens bästa spelare säger tyvärr en hel del om Bajens försvarsspel. Ärligt talat hade Landskrona kunnat göra något eller ett par mål till om inte Johannes hade fantomspelat i målet som vanligt. Försvarsspelet påminde obehagligt mycket om insatsen under förra säsongen även om Henke Larssons grabbar gjorde det bra, det ska erkännas. Sex insläppta mål på två matcher är dock under all kritik, och igår kändes saknaden av Max plågsamt påtaglig.

Ändå känner jag att saker och ting mycket väl hade kunnat sluta annorlunda igår. Efter Dahls kvittering hade vi en riktigt bra period och hade mycket väl kunnat ta ledningen och till och med vinna matchen. Med lite flyt. Flyt av typen att motståndarmålvakten kastar in bollen i eget mål (som mot Umeå) kombinerat med skickligheten hos en backlinje att inte gå vilse i eget straffområde stup i kvarten.

Fast kanske ska man vara tacksam. Jag drar mig till minnes vad Pärmen från Bajen Fans Örebro sa på väg hem från BP-matchen: "Hoppas att formsvackan kommer tidigt i år." (Att det skulle komma en formsvacka verkade vara som en naturlag för honom.)
Så grattis Pärmen. Här har du din formsvacka. Må den bli kort och någorlunda smärtfri. I Sebastian Castro-Tellos namn. Amen.

Sorg

Jaha, så hände det igen. Grejer som kastades in mot linjedomaren, slagsmål på läktaren och en match som fick avbrytas. Så fruktansvärt onödigt. Att matchen också var en sorglig historia känns som att man kan lämna därhän en dag som denna.
Som jag förstod det började det hela med att någon/några idioter på Norra läktaren kastade in grejer mot linjedomaren varpå vissa kringstående väljer att ta saken i egna händer för att rensa ut idioterna och slagsmål uppstår. Polisen går upp på läktaren och bråket eskalerar. Domaren bryter tillfälligt matchen och Bajen drabbas förmodligen av dryga böter.
Man kan (och bör) alltid diskutera polisens agerande i olika situationer, men att döma av en del av kommentarerna på Svenska Fans borde inte polisen ha avstyrt slagsmålet på läktaren till att börja med. Detta slagsmål kallar dessa kommentatorer för ett "internbox", precis som att det vore okej att puckla på varandra bara för att man har samma färg på sina halsdukar. Sedan kan man alltid diskutera huruvida polisen använde mer våld än nöden krävde i läget efteråt (det kan jag inte svara på eftersom jag inte var på plats) men ett visst mått av självkritik bland oss grönvita kan nog också vara på sin plats en dag som denna.

Klipp från Varbergsmatchen

Om någon trots allt skulle vilja se lite klipp från Varbergsmatchen i söndags, så varsågoda. Varberg är de som har stulit sina tröjor från Televerket. Hammarby är de andra.

En lektion i ödmjukhet

Även om både tränare Berhalter och spelare hade gått ut och sagt att Varberg är en svår motståndare hade nog de flesta grönvita ändå räknat med att Bajen skulle ta hem tre poäng mot nykomlingen från västkusten. De för dagen Televerks-färgade gästerna hade dock andra planer och öppnade matchen riktigt starkt. 1-0 målet var riktigt snyggt, det ska sägas, men jag tyckte det såg ut som att det var Monteiros gubbe som fick nicka in målet ganska ostörd. Kanske var det ovana vid den "nygamla" posititonen eller så var det en obehaglig kvarleva från hönsgården som rådde i backlinjen under förra året. Om man får gissa så kommer nog José att få flytta ut till höger igen så fort försvarsuppställningen börjar bli ordinarie igen.
Annars då? Jo, om man vill vara snäll kan man säga att Varberg försvarade sig bra, krympte ytor och gjorde det jobbigt för våra grönvita hjältar. Om man vill vara lite mindre snäll kan man säga att Bajen spelade ganska dåligt i första halvlek, man gjorde det ganska lätt för gästerna att försvara sig och slog förvånansvärt sällan några bollar i djupled som hade kunnat öppna upp anfallsspelet. Sedan ska man väl säga att åtminstone från TV-soffan såg det ut som att domarteamet inte hade någon vidare bra dag på jobbet, för de gånger bollen kom i djupled blåstes det ofta av för (tveksamma) offsides. Dessutom skulle Varberg möjligen haft en man frilägesutvisad efter att Castro runnit igenom och hakats upp två gånger om. Där någonstans kändes det som att domaren tyvärr lite tappade greppet om matchen, och periodvis verkade det vara ganska grinig stämning på planen.

I andra halvlek fick Bajen bättre tryck mot de Televerksröda, något som förstärktes av att gästerna fick en man utvisad efter ungefär en timmes spel. Det kändes som att domaren hade glömt bort att han redan att delat ut en varning till Varbergsbacken, så när han väl hade halat fram det gula kortet för andra gången var det inte mycket att välja på. Rött kort och numerärt överläge för Bajen. Pressen runt gästernas straffområde hårdnade, och med ungefär 20 minuter kvar förvaltade Castro ett läge i straffområdet på bästa sätt. Bollen smet in vid målvaktens högra stolpe och det var utjämnat på Söderstadion, till stor lättnad för oss grönvita.
Slutet av matchen blev en grönvit klappjakt på ett segermål, men tyvärr räckte det inte till den här gången. Bästa läget hade Figueroa med ett skott tätt utanför i 94:e minuten. I ärlighetens namn hade Varberg ett par riktigt giftiga kontringar på slutet som mycket väl hade kunnat resultera i mål. Bland annat stod domarteamet för ytterligare en tveksam insats när gästerna blev bestulna på ett ypperligt frisparksläge precis i slutet, och Hopf avstyrde ett friläge från de orangea, så på det hela taget hade det kunnat sluta betydligt värre. Det blev en lektion i ödmjukhet, men vi fick i alla fall en poäng med oss.

Fredagsmys med Lallet

Fredag kväll. Klockan är 19.00 och apoteket stänger. Naturligtvis har cykelj-veln fått punktering dagen innan så det blir att gå till fots hem. Tur att man har köpt ergonomiska inläggssulor till sina nya sneakers. Man är ju inte 33 längre.

Jag har tidigare klockat mig själv på sträckan hemmet-apoteket och kommit fram till att gångtiden är mer eller mindre exakt 20 minuter. För en gångs skull spelar TV4s programplanering mig i händerna i och med att matchen på Domnarvsvallen i Borlänge ska sparkas av klockan 19.20. Detta naturligtvis förutsatt att det inte sker några ytterligare förseningar, som på Söderstadion i måndags då matchen blev försenad några minuter för att nätet i målet bakom Hopf inte satt fast ordentligt. Man kan ju inte räkna med sådana händelser varje omgång, så det är bara att knata på i sina nya skor. Och så börjar det regna också. Medan jag stretar framåt i regnet analyserar jag kvällens match. Vad är egentligen ett bra resultat för Bajen ikväll? Bortamatch mot Brage är ingen lätt uppgift, så en poäng borde man egentligen vara ganska nöjd med. Samtidigt har vi inlett serien med tre raka segrar, så det känns lite konstigt att helt plötsligt sänka ambitionsnivån. Medan regnet sakta lättar enas jag med mig själv om att jag bör naturligtvis hoppas på tre poäng ikväll, men att jag nog till nöds ändå kan nöja mig med ett oavgjort resultat. Gregg har ju predikat ödmjukhet inför spelarna, så då bör ju vi fans kunna inta samma inställning. Ödmjukhet alltså.

Med denna fråga avklarad inställer sig nästa fråga. Hur förhåller sig min hustru till tanken på att tillbringa fredagskvällen med att titta på en andradivisionsmatch i fotboll från Borlänge? Det ska tilläggas att jag har en mycket förstående fotbollsfan-hustru som samma morgon har lovat att hon ska stå för matlagningen ikväll, men jag kanske missar stora delar av matchen på grund av middagsbestyr och middagsintag. Hur göra för att lösa situationen på ett smidigt sätt? Detta lyckas jag inte hitta någon lösning på medan jag traskar hemåt.

Lätt stressad öppnar jag dörren hemma. "Hej och välkommen hem", säger hustrun. "Vi äter framför TV:n. Sätt dig och titta på matchen så lagar jag färdigt maten."

Det är kärlek.

Debut

Jaha, så var då även min säsongsdebut på Söderstadion avklarad. Bussen som skulle ta oss bajare från Örebro blev två minibussar som till slut blev två personbilar. Lite snopet, men trevligt ändå.

Matchen slutade ju som bekant med att rätt lag vann återigen, och jag vet inte när det senast hände att Bajen vann tre matcher i rad (tillsammans med bragden i Ängelholm är det ju faktiskt fyra matcher i rad som BFÖ-ordförande "Pärmen"  mycket riktigt påpekade i bilen hem), men det måste vara någon gång 07-08. Alldeles för länge sedan var det hur som helst, men icke desto mindre skönt när det äntligen händer. Det känns också väldigt roligt att alla segrar har varit välförtjänta. Visst har man suttit med hjärtat i halsgropen vissa stunder (BP hade ju mycket väl kunnat kvittera i slutet på första halvlek i måndags), men det känns ändå så otroligt mycket mer stabilt den här säsongen jämfört med tidigare år. Det var någon kommentator på Svenska Fans hemsida som jämförde tränare Berhalter med en ung Roy Hodgson, och jag tror också att det kan ligga något i det. Känslan är definitivt att både han och Bajen (äntligen) är på rätt spår.

Här kommer målen från i måndags. Titta och njut.

Välförtjänt flyt

Så var bortapremiären avklarad, och det gick ju vägen det också. Det verkade i förhandssnacket som att Bajen var klara favoriter mot nykomlingen Umeå, men jag var inte lika övertygad. Nykomlingar är ofta lömska att tas med i början av serien (se bara på Åtvidaberg i Allsvenskan), och att åka upp till Västerbotten och spela på konstgräs tror jag att ganska många lag i Superettan kommer att ha problem med.
Men för vårt kära Bajen gick det ju vägen. Och det var trots allt tre välförtjänta poäng, även om vi hade lite tur längs vägen, det ska erkännas. Jag trodde knappt mina ögon när Umeås målvakt närmast kastade in "Baggios" inlägg i eget mål i början av andra halvlek. Och sedan hade vi en del flyt när Umeå fick en tveksam offsideavblåsning emot sig lite senare. Samtidigt är det lika klyschigt som sant: Bra lag har tur. Jag kan inte påminna mig något enda tillfälle under förra säsongen då vi fick den typen av domslut med oss. Och "Castros" matchavgörande mål var ju helt fantastiskt. Det var inget flyt där. Bara en högklassig prestation. Jag kan erkänna att "Castro" inte har tillhört mina Bajenfavoriter de senaste säsongerna, men igår täppte han till truten på mig rejält. Förutom målet hann han med flera giftiga avslut på mål; solklart matchens lirare i mina ögon.
Annars då? Jo, det kändes bra. Försvarsspelet kändes återigen (oftast) stabilt, även om det inte kändes riktigt bra de första 20 minuterna. Umeå fyllde på med mycket folk i straffområdet, och det kändes helt välförtjänt att de tog ledningen. Då saknade jag en härförare av Max kaliber i backlinjen, men jag tyckte att hela laget spelade upp sig efter hand, och i slutänden tycker jag (även om jag kanske är lite partisk) att Hammarby var det klart bättre laget.

Äntligen!

Planen var i ungefär lika gott skick som mitt potatisland, men inramningen höll gott och väl Europaklass. Lagkaptenen åkte på hjärnskakning efter en minuts spel och parasolluthyrarna från Tylösand höll spelet väl uppe. Då klev frälsaren från Ängelholm in i handlingen. Ett väl avvägt inlägg och en läcker språngskalle. Sedan var saken biff. Som flera andra kommentatorer redan har nämnt var det länge sedan man såg en backlinje som spelade så stabilt i de grönvita färgerna, och det lovar mycket gott inför fortsättningen av säsongen. Att släppa in 37 mål förra säsongen var fullständigt katastrofalt, men det finns gott hopp om att det inte ska behöva bli så i år. Framåt var Lallet och Rynell mycket bra på sina respektive kanter. Det är inte alltid jag håller med om det som Aftonbladet skriver om, men idag hade man en ganska träffsäker analys av premiären.

Har du av någon anledning undgått Bajens segermål har du det här. Titta och njut.

Om en lyckad kanalsökning

Premiärdags. "Ångest och längtan delar mitt sinne" för att citera den store poeten Marko Lehtosalo från Orminge, och till råga på allt kommer jag inte att vara på plats på Söderstadion, något som förmodligen kommer att göra plågan värre. Match-ångesten känns mycket lättare om man delar den med vänner. Grönvita sådana. Euforin efter en seger känns mycket starkare om man delar den med en tunnelbanevagn/pub/minibuss fylld med söderbröder/systrar. Jag känner mig med andra ord väldigt ensam om jag tvingas följa drabbingen på avstånd, och kan jag inte ens se den på TV känner jag mig totalt avskuren från omvärlden, trots liverapportering på nätet. Efter en kanalsökning på föräldrarnas TV tvingades jag under gårdagen konstatera att någon TV4 Sport inte ingick i kanalutbudet, och när jag i eftermiddag beklagade mig för min familj (som tyvärr inte är grönvita supportrar) satte sig lillebror att bläddra igenom kanallistan. 30 sekunder senare dök TV4 Sport-loggan upp i rutan. Jag kände mig som en 93-åring som inte klarar av att använda en TV-apparat på egen hand, men var också väldigt tacksam mot brorsan. Trots att han är djurgårdare.

Dagens länktips: DN-intervju med Andreas Dahl. Läs den här.

Tränarintervju

Hittade en bra intervju med Bajens tränare Gregg Berhalter på Svenska Fans hemsida. Rekommenderas!

Offside

Offside är en mycket bra tidning, som nu dessutom har fått en rejält uppfräschad hemsida, väl värd ett besök. Att man dessutom har den goda smaken att publicera en artikel om Bajen Fans från det senaste numret gör inte saken sämre.

Fyra bajenfavoriter

I väntan på seriepremiären nästa vecka har jag plockat fram fyra stycken personliga Bajenfavoriter från 2000-talet.

Först, störst och vackrast naturligtvis: Omgång 25 2001. Hemma mot Örgryte. Kärlek. Det räcker så.

Derbyn är naturligtvis alldeles speciellt, och i början av millenniet gick det av stapeln några minnesvärda föreställningar på Råsunda. Vi rullar fram till 2004, Hammarby-Djurgården, eller som vi grönvita minns den: Björn Runström Show. Härligt att få uppleva det på plats.

Ännu ett derby, mot AIK. 2004. Kanske ingen spelmässig höjdare, men Ljusvattnets Henry nätade och vi slog tillbaka gnagarna. På tunnelbanan från Råsunda hade två gnagare förirrat sig in i en vagn fylld med bajare. Vi tyckte nästan synd om dem. Men bara nästan.

Det var någon som sa att enda gången man njuter som fotbollssupporter är när man leder med 5-0 och det är fem minuter kvar av matchen. Det är inte så ofta det inträffar med andra ord, men mot Sundsvall 2003 fick vi uppleva just det.

Kultur

Var i London på vår årliga fotbollsresa i helgen. Min kompis Niklas är hängiven Arsenalanhängare, och själv brukar jag följa med som moraliskt stöd (och för att dricka öl).

Efter en tråkig incident på en Chelseamatch för några år sedan köper vi numera alltid dyra Club Level-paket som innebär att man får mat före matchen och därefter avnjuta bataljen från bekväma platser under tak och på behörigt avstånd från pöbeln. Eller ja. Pöbeln förresten. De senaste gångerna vi har varit och sett på Arsenal har varit i slutet på säsongen, ligan har varit avgjord och hemmalaget har inte haft något att spela för. Stämningen har legat någonstans mellan en division 5-match och en begravning, lite som på Örjans Vall i Halmstad med andra ord. Det kan jag tycka är lite märkligt för ett lag som har fans över hela världen, en ny arena som tar 60000 åskådare och en kö till säsongsbiljetterna som gör att jag (34 år gammal) förmodligen skulle vara sent ute om jag ville ha en säsongsplåt i 50-årspresent. Engagemanget hos fansen är det med andra ord inget fel på, men det märks inte under matchen.

Det finns förmodligen flera orsaker till att det har blivit så, men avskaffandet av ståplats, dyrare biljetter och en stalkerliknande TV-bevakning är säkert några av orsakerna. Man kunde tro att allt detta skulle leda till en mättnad hos fansen, men intresset för Premier League blir bara större och större. Frågan är vad detta kommer att leda till i slutänden. En anledning till att Premier League attraherar så stor publik är förmodligen den läktarkultur och det engagemang som engelsk fotboll är känd för. Vad händer om den publik som står för detta alltmer ersätts av välbeställd medelklass som ser fotboll som en typ av underhållning bland andra? Flera gånger jag har sett Arsenal under de senaste åren har det känts som att publiken till största delen består av högre medelklass med säsongskort och utländska turister som har betalat svindyrt för sina biljetter. Samtidigt förstår jag hur de engelska klubbarna resonerar; den nya publiken genererar såväl bättre intäkter som mindre bråk och skadegörelse.

Vilket för mig tillbaka till Söderstadion. Hur vill vi ha det framöver? Söderstadion utsågs för ett par år sedan till en av de arenor i hela Europa med bäst stämning. Bajenfans är med andra ord kända långt utanför landets gränser för sitt brinnande engagemang (något som bland annat avspeglar sig i att Sveriges största supporterklubb stöttar ett lag som förra året med knapp nöd lyckades hänga kvar i andradivisionen ), men hur behåller vi den glöden samtidigt som vi får en ekonomisk omsättning som motsvarar vårt engagemang? Är det att begära för mycket, eller går det att på något sätt äta kakan och ändå ha den kvar?

Länktips

Läste en mycket bra artikel om supporterkultur i DN häromdagen. Rekommenderar varmt att du klickar här och läser den.

Säsongsupptakt

Det måste hända nu. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars. Eller, det vet jag väl. Jag kommer att följa dem med samma ångestblandade förtjusning som i år. Som alla andra år. ”Alla andra år” var väl att ta i förstås, det började mest som en protest mot mina bröder som är djurgårdare båda två, så då började jag att följa Hammarby istället. 1999 var det.

Hammarby hade kommit trea som nykomlingar säsongen 1998, och nu följde man sin vana trogen upp framgången med med en riktigt dålig säsong. Hammarby parkerade på sista plats när Sören Cratz tog över som tränare och sa i en TV-intervju att målet var ”åtminstone kval”. Sören lyckades överträffa den målsättningen, och mitt Bajen lyckades faktiskt kravla sig upp över det andra strecket också innan säsongen var slut. Två år senare lyckades mitt Bajen vinna SM-guld för första och hittills enda gången i klubbens historia. Men då var det redan klart att Sören Cratz inte hade fått förnyat kontrakt. Hammarby skulle spela ”roligare fotboll” tyckte man tydligen från ledningshåll. Jag vet inte vad Hammarbys styrelse hade för uppfattning om vad ”rolig fotboll” är för något, men personligen tycker jag att det är ganska roligt att vinna SM-guld. Det räcker ganska bra för min del.

Men åter till nutid. Förra säsongen lyckades vi klara oss kvar i Superettan. Sebastian Bojassen satte matchens sista spark borta mot Ängelholm, och därmed lyckades vi klara oss kvar i Superettan utan att kvala. Smaka på det. På tio år hade vi gått från SM-guld och Champions League-kval till att klara oss kvar i andradivisionen med ett nödrop. På något märkligt sätt lyckades man (iallafall jag) ändå ta med sig en positiv känsla inför den här säsongen, trots att det under förra året publicerades fler än en tidningsartikel på temat ”Bajens historiska ras”. På ett sätt är den här tiden på året den bästa för oss fotbollssupportrar. Hela året ligger framför en som ett oskrivet blad, allting känns nytt, fräscht och lovande. Nyförvärven känns intressanta, de gamla trotjänarna känner sig ”piggare än på länge” och den nye tränaren känns som den nye Sven-Göran Eriksson (minus alla kvinnoaffärer naturligtvis). Det har inte hunnit bli några förlustsviter som skapar smärre depressioner hos oss supportrar och får oss att vilja ägna oss åt porslinsmåleri eller fågelskådning istället.    

För en bajare som inte bor i Stockholm blir det ju av naturliga skäl så att man inte kan följa sitt favoritlag på samma intensiva sätt som om man kan ta tunnelbanan till Söderstadion så fort det är hemmamatch. De senaste åren har jag och Hammarby haft ett distansförhållande, men det innebär inte att den känslomässiga intensiteten har avtagit. Jag lider lika mycket som alla de som är på plats när det går dåligt, och jag är lika lycklig när det går bra.

Men nu alltså. Säsongen 2012 tar sin början den 9 april. Hemmamatch mot Halmstad. Då måste det hända. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars.