Fyra omgångar kvar och 13 poäng upp till kvalplats. Inte ens i något parallellt universum kommer Hammarby att spela i Allsvenskan 2013. Det känns....tungt, speciellt med tanke på att vi troligtvis hade varit med i topp tre om vi hade haft nuvarande trupp från början av säsongen. Nu är det som det är, och det är bara att hålla tummarna för att Sundin konserverar målformen över vintern, att Kennedy fortsätter dominera mittfältet även nästa år, och att Max får ordning på sin sargade 35-åriga kropp så att han håller en säsong till.
Att vi på sidan av planen ska behålla motivationen har jag egentligen aldrig tvivlat på. Vi bajare måste vara funtade på något alldeles speciellt sätt för att stå ut med de senaste säsongernas misär och ändå inte börja ägna oss åt porslinsmålning eller något annat icke hjärtinfarktframkallande. Jag såg slutet av Värnamomatchen på TV i måndags, och jag lyfter (återigen) på hatten för dem som trotsade mörker, höstkyla och ett meningslöst tabelläge för att sjunga fram Hammarby mot ett bottenlag i svenska andradivisionen. Det är respekt. Det är kärlek.
Läste förresten en ganska träffande krönika av Johan Esk i DN om att hamna på idrottens bakgård häromveckan. Den handlar till största delen om De Ondas hockeylag, men om din grönvita själ klarar av det finns den att läsa här.
