Optimisten

Jag är i grunden optimist. När jag ser Bajen sitter jag ofta och hoppas på mirakel ända till slutsignalen, även fast läget är till synes hopplöst. Ofta är detta en avancerad form av självplågeri, men ibland (läs Semas mirakel mot Landskrona förra året) får man lön för mödan och en glädjekick som kan sitta i flera dagar. Östermatchen igår var en mycket viktig match för vårt grönvita lag. Tyvärr kändes det som att den tog slut när den knappt hade börjat. Jag vet att det finns massvis med poäng kvar att spela om, men så länge försvarsspelet ser ut som det gjorde igår tar optimisten i mig semester och ersätts av en gnällig närking som hävdar att 'dä går alldri'. Så kom igen mitt älskade Bajen. Visa mig att jag har fel. Snälla.

Hur man värmer en frusen själ

Ängelholm är en plats förknippad med många bitterljuva känslor för oss grönvita. Under lördagens batalj befann jag mig på min brors svensexa på Utö i Stockholms skärgård. Det var den kallaste junidagen på 84 år i Stockholm. Temperaturen orkade nätt och jämnt upp till sex plusgrader och det regnade hela j-vla dagen.
Klockan 16 var det avspark nere i Ängelholm. Då hade vi varit vakna drygt tio timmar, suttit på pendeltåg, bus och båt, spelat paintball, och spelat fotboll på en regnig kall grusplan. Iförda djurgårdströjor. (Det var som sagt en hård dag.) Och till råga på allt hamnade Bajen i underläge precis före paus. Regnet blev med ens lite jävligare, det blåste med ens något lite mer och militärtältet såg med ens väldigt fuktigt och mögligt ut. Så blev det paus.
Andra halvlek. Fortfarande 0-1. Uppdatera Hammarby-appen. Uppdatera igen. Fan. Ska det bli en förlust till?
Och så. Frispark. Dahl. JAAAAAAAAAAAA!
Verkar det inte som att det börjar spricka upp lite nu förresten?

Stämningsbild: