Alla presidentens män

De senaste två dygnen har varit ganska omtumlande för oss grönvita. Inför matchen mot Falkenberg läste jag ett inlägg på Svenska Fans som kändes ganska träffande. Då. Det gick ut på att de senaste säsongerna har varit ett enda stort lidande att vara grönvit. Varje omgång i Superettan kändes ungefär som att vara inlåst i en fängelsecell med en storväxt serievåldtäktsman och det enda man kunde göra åt situationen var att skrika så mycket man orkade.
Sedan dess har vi tagit en övertygande seger på bortaplan, vi har värvat en anfallare från svenska mästarna och, inte minst, Presidenten är tillbaka. Helt plötsligt är tongångarna helt andra i Bajenland. Det känns ända till Örebro att vi har något stort på gång, och det ska bli riktigt spännande att se vad Kennedy kan bidra med framöver. Erik Sundin känns också som en riktigt bra värvning.

Den här säsongen blir det tufft att nå kvalplats (det som vi bajare kan hoppas på är väl i så fall att BP:s senaste insats var inledningen på en kräftgång utan like), men oavsett i vilken serie vi spelar nästa år bör vi kunna ha helt andra förhoppningar på våra grönvita hjältar än vad som var fallet för bara ett par dagar sedan. Det svänger om Bajen.

Scen ur ett äktenskap

Scen: Köket i en mindre villa i Mellansverige
I rollerna: Jag och min kära hustru

Hustrun: Vad ska du göra idag när jag är på jobbet?
Jag: Fixa lite hemma. Och så ska jag kolla på fotboll. Hammarby spelar idag.
Hustrun: Jaha, vilka möter de?
Jag(Låtsas fundera lite): Hmmm....Falkenberg.
Hustrun: När börjar matchen?
Jag (Låtsas inte fundera lika mycket): Klockan halv fem.
Hustrun: Vad bra. Då kanske det har lugnat sig tills jag har kommit hem.

Jag förstod precis vad hon menade. Och sedan började jag fundera. Hur är jag funtad egentligen?

För att ladda upp inför kampen i eftermiddag drömmer jag mig tillbaka på Youtube. Här kommer några riktiga godingar. Min personliga favorit är Micke Anderssons volley från -05.

Ljusglimtar

Som den obotlige optimist jag är känns det alltid jobbigt att behöva ge upp hoppet och släppa taget, men efter tisdagens insats på Söderstadion börjar jag ställa in sig på att mina grönvita hjältar kommer att tillbringa ännu ett år i källaren. Detta trots att vi för närvarande har ett av de starkaste försvaren i serien och bara har släppt in ett mål de senaste tre seriematcherna. Trots att vi har en högerytter som gjorde en fantastisk match trots sina unga år. Trots att vi har en målvakt som egentligen är för bra för att spela i andradivisionen till Europas 26:e bästa fotbollsliga.
För faktum kvarstår. När Ayranci (vår centertank med två mål hittills i år) bytts ut hade vi inte en enda spelare på planen som hade gjort mer än ett mål i år. Det håller naturligtvis inte.
Till coach Berhalters försvar måste sägas att han (inte ens när vi gick fram som en ångvält i början av serien) aldrig har sagt sig ha ambitionen att ta klivet upp redan i år. Det vi kan hoppas på är att han får möjlighet att bygga upp ett slagkraftigt lag till nästa säsong, att vi får behålla de flesta av våra nyckelspelare och att Billy Schuler blir den nye Charlie Davies som vi alla hoppas på. Då är Allsvenskan en realistisk förhoppning. I år lär den stanna vid en dröm.

Bajen on the road

Klockan 18.45 igår kväll befann jag mig på E4:an  i jämnhöjd med Jönköping. Det var ingen idealisk position om man har en lätt(?) besatthet för Hammarbys fotbollslag och får en närmast fysisk abstinens av att inte kunna se dem spela. Läget var med andra ord kämpigt. Tur då i alla fall att Hammarby Fotbolls app fanns att tillgå på min smarta telefon. Synd bara att telefonens ägare inte var lika smart som telefonen, eftersom batteristapeln hade krympit oroväckande mycket till följd av utebliven laddning under dagen. Det blev till att ransonera inloggningarna med andra ord.
Första inloggningen klockan 18.30. Man vill ju se startuppställningen. Alla tre nyförvärven med från start igen. Verkar bra.  
Andra inloggningen klockan 18.53, åtta minuter in i första halvlek. NEJ! Assyriska har tagit ledningen redan i sjätte minuten! Vafan, då måste vi jag i uppförsbacke i en hel match igen för att förhoppningsvis ta en poäng och tvingas vara nöjda med det. Smått resignerad loggar jag ut från min smarta telefon och tittar ut över Vättern. Och bilkön som har bildats framför oss. Humöret sjunker som en Teliaaktie.
Under resten av första halvlek försöker jag hålla modet uppe och kopplar upp och ned mig från internet med en högre frekvens än en fjortonåring från förorten. Bajen verkar hålla spelet bra uppe men får liksom inte till det. Hustrun svänger in vid Dinners vid Ödeshög ungefär samtidigt som domaren blåser till pausvila i Södertälje. "Så j-vla typiskt", tänker jag tyst för mig själv.
Matchminut 53 sitter vi i bilen igen. Liverapporteringen intygar att de grönvita har börjat andra halvlek piggt, men fortfarande ligger under med 1-0. Vi rullar vidare genom Östergötland och här och där är mobiltäckningen tveksam, men jag kan följa matchen i stort sett ostört, dock ej utan frustration. I matchminut 86 rullar vi in i Motala för chaufförsbyte och Hammarby spelar nu med fem anfallare och en försvarare. Hur det brukar sluta för Bajen är ju dessvärre ganska känt, men jag kollar i alla fall liveuppdateringen en sista gång klockan 20.35 när jag precis ska sätta mig bakom ratten. Det kommer upp ett enda ord, fast ett väldigt långt och med stora bokstäver. Jag spänner fast säkerhetsbältet med ett leende på läpparna. En poäng var sannolikt för lite ikväll för att vi skulle kunna ha en realistisk chans på Allsvenskan, men vi fick i alla fall sista ordet. Vi gav inte upp. Alltid något.

Helgmys i grönvitt

Hustrun var bjuden på bröllop i lördags. Utan respektive. Eftermiddagen ägnade hon åt mental och fysisk uppladdning medan jag själv slog på TV4 Sport strax före klockan 16 för att följa mina grönvita hjältar från Söderstadion. Flera spännande nyförvärv och en på pappret överkomlig motståndare gjorde att jag trots senaste tidens motgångar kände en viss optimism inför eftermiddagens batalj.
Min medberoende hustru tycker att det är ganska jobbigt att vara i samma hus som mig när Hammarby spelar fotboll och jag tycker att det är ganska jobbigt att gå på fest och vara trevlig mot en massa människor man aldrig träffat förut och aldrig kommer att träffa igen. Vi var med andra ord båda nöjda över lördagseftermiddagens arrangemang.
Och bättre skulle det bli. Ayranci har ju inte gjort sig känd som någon giftig avslutare hittills i år, men i lördags gjorde han det han skulle. Mål. Dansken Christensen som köptes in i all hast som ersättare för Theorin dominerade i backlinjen, och Adelstam kommer vi att få nytta av som klassisk centertank längst fram.
Det är märkligt hur humöret hos en fullvuxen karl kan variera med prestationen hos ett fotbollslag, men det är en psykologisk defekt som jag försöker lära mig att leva med. Hur som helst känns det nu fullt realistiskt att nå allsvenskt kval. Jag försöker att intala mig att det inte bara beror på att våra konkurrenter om kvalplatsen gick på pumpen i helgen, utan för att vi har värvat smart och hittat vårt spel igen. Allt beror på hur man ser på saker och ting.

Äntligen!

Jaaaaaa!