20 förtrollande minuter

Sitter på tåget hem genom försommarkvällen och försöker sortera intrycken från kvällen. 4-0 är ju ett alldeles strålande resultat, och de sista 20 minuterna var det riktigt partaj, både på läktaren och planen. Men innan dess? Ärligt talat?  Det var i mina ögon väl mycket snedsparkande på mittplan för att det skulle kännas riktigt bra. Kennedy missade öppet mål efter tio minuter och även om han lyckades sätta dit den efter knappa halvtimmen kändes spelet inte särskilt övertygande. Pablo var ovanligt osynlig och förutom ett par lyckade kombinationer på vänsterkanten kändes det mest som en dag på jobbet för de grönvita under första halvlek. Andra halvlek började likadant som den första slutade, och det var inte förrän efter Kennedys tjusiga frisparksmål som det kändes som att det lossnade på riktigt. Det hade säkert en del att göra med att Landskrona kroknade också, men sista 20 minuterna kunde vi spela ut och defilera hem tre friska poäng. Självklart är det en styrka att kunna nöta ned motståndet under sista delen av matchen, men det är ett ganska riskabelt sätt att vinna matcher på. Det krävs inte mer än en förlupen boll efter en fast situation för att kvällen ska vara förstörd ( lex Värnamo) och glädjen över en bajenseger ska förbytas i ett hånfullt grinande kryss.
Med detta sagt: Självklart är jag glad över tre poäng (jag har 9-0 på Nya Söderstadion i år) och det var riktigt kul att se Rennie på sånt spelhumör ikväll. Vi gjorde fyra mål trots att vår skyttekung klev mållös av planen. Bara en sån sak.