Slut

Så här efteråt känns det nästan genant. Jag hade en tanke om att vi skulle kunna ta tre poäng ikväll och få hjälp av Örebro på torsdag. Om vi gjorde vårt jobb mot Assyriska skulle det skilja fem poäng till kvalplats med nio omgångar kvar. Som jag såg det hade vi fortfarande chansen. Jag borde förstås ha vetat bättre. Vi hade inte gjort mål på vår nya arena och ställde upp med en startelva helt utan anfallare. Och det var ju där det sket sig. Precis som det gjort så många gånger tidigare under säsongen. Vi har ingen som kan göra mål.
Ändå såg det bra ut i början. Vi byggde vidare på spelet senast mot Örebro och skapade lägen i parti och minut som det kändes. Sedan blev Theorin av med bollen vid kortlinjen, ett inspel bakåt och så var den kvällen förstörd. Efter det kändes det som att inte bara resten av kvällen utan hela resten av säsongen var en enda lång transportsträcka mot serieavslutningen på en lerig potatisåker i någon blåsig småstad på västkusten. Ikväll hände något som jag inte har upplevt tidigare sedan jag började följa Hammarby, och det var att de grönvita fansen gav upp. Åtminstone kändes det så. På slutet var stämningen på Nya Söderstadion att jämföra med en dålig dag på Ängelholms IP, och jag klandrar verkligen inte publiken för det. Snarare var det så att det grönvita publikstödet för en gångs skull stod i proportion till den grönvita insatsen på planen. Och den insatsen var plågsam att se. Nu hoppas jag att Dennerby släpper den här säsongen och siktar mot nästa år. Det är i alla fall vad jag ska göra. Fast det är smärtsamt.

Sexpoängsmatch

Nu har det gått några dagar sedan drabbningen på Behrn Arena här i Örebro, och även om vi hade behövt en trepoängare kändes det som jag kunde acceptera en pinne på bortaplan mot seriens bästa lag, och samma känsla tror jag att många andra grönvita hade, åtminstone bland oss som såg matchen på plats. Det var en ganska skön känsla att kvittera i slutminuterna och blåsa närkingarna på tionde raka segern på hemmaplan, och förhoppningsvis kan det ge en liten kick för det grönvita självförtroendet inför morgondagens drabbning på Nya Söderstadion. Då kommer Falkenberg på besök, och då är det helt nödvändigt att måltorkan i vår nya fästning upphör. Jag brukar vara optimistisk av naturen, men den här matchen blir svår tror jag. FFF har överraskat många i år (ifjol var de ju på vippen att ramla ur Superettan) och har gjort det riktigt bra. De har släppt in relativt få mål (bara Hammarby och Örebro har släppt in färre) och jag tror att de är ganska nöjda med att få med sig en poäng från Kungliga Hufvudstaden imorgon. Vi får med andra ord hoppas på att Dennerby och Banda har lärt sig något från drabbningen mot Ljungskile där anfallsspelet orsakade en kollektiv depression hos oss bajare och lyckas bättre med att dyrka upp motståndarförsvaret den här gången. Senaste matcherna har vi ju startat med Sundin som ensam forward och Kennedy som något slags släpande anfallare. Det gav ju viss utdelning i matchen mot Värnamo (även om det tydligen sumpades en hel del chanser också), men mot Örebro såg jag inte så mycket av det. Jag hade nog väntat mig mer kontringslägen för Sundin i den matchen, och nu när motståndet (återigen) förmodligen blir mer försvarsinriktat är det frågan om hur Dennerby resonerar. Om Sundin inte hade varit avstängd hade han förmodligen spelat, och jag hade helst hade velat se en frisk Haddad bredvid honom om matchen blir som den mot Ljungskile. Haddad sägs ju vara i träning igen, men att matcha honom från start i det här läget är förmodligen inte så klokt. Den gode Andreas är en mycket kompetent fotbollsspelare när han inte är skadad, men problemet är ju att han nästan jämt är skadad. Så med Sundin avstängd och Haddad (i bästa fall) på bänken blir det förmodligen Adelstam som får chansen från start imorgon. Han har gjort ett mål i Superettan sedan i oktober förra året. Låt oss hoppas på islossning imorgon.

Relationsrådgivning

Kära Hammarby,
Jag skriver detta för att jag känner att vi är inne i en väldigt destruktiv fas av vårt förhållande just nu, och jag mår inte bra av det. Som i alla passionerade förhållanden har det alltid varit en känslomässig berg- och dalbana mellan oss, men den senaste tidens upplevelser har verkligen frestat på min mentala hälsa. Den här säsongen har ju verkligen inte blivit som vi har tänkt oss, det vet vi ju båda två, och inte heller blev flytten till vårt nya hem den vitamininjektion i vårt förhållande som vi så intensivt har längtat efter. Jag var där och besökte dig i söndags med en optimistisk inställning efter utflykten till Göteborg (som jag följde på TV) där det äntligen kändes som att vi var på rätt väg igen. Tyvärr blev det mer och mer tydligt ju längre kvällen led att kvällen i Göteborg var ett undantag och det var insatsen i söndags som är regeln, även i år. Och ju längre kvällen led, desto mer led även jag, tillsammans med alla våra vänner som var där. Det var en smärtsam upplevelse för oss alla. Jag är en obotlig optimist som alltid hoppas på en vändning även när läget ser hopplöst ut, men i söndags gav jag faktiskt upp. Jag insåg att vi hade kunnat hålla på hela natten utan att nå önskat resultat. På något sätt gjorde det nästan smärtan lättare att bära. Vi är helt enkelt inte bättre än så här just nu.
Så vad gör vi nu, kära Hammarby? Om det hade varit en vanlig relation skulle vi ha gått i parterapi för att lära oss hitta tillbaka till varandra, men jag har en känsla av att det inte skulle fungera med oss. Vi vet båda två alltför väl vad som skulle krävas för att få en sund relation mellan oss igen, men vi har ingen aning om vad vi ska göra för att komma dit. Vi famlar i mörkret skulle man kunna säga. Jag stöttar dig allt vad jag kan för att vi ska komma på rätt spår igen, men jag har kommit på mig själv att jag försöker hålla en känslomässig distans till dig för att inte bli alltför sårad vid nästa snedsteg. Jag hoppas du har överseende med det, och att vi snart kan blicka framåt tillsammans. Jag överger dig aldrig.
Hugo

Ett långsamt och omständligt farväl

Vi var nog många som trodde, eller åtminstone hoppades att förra omgångens seger skulle innebära vändpunkten, att vi skulle börja rada upp trepoängare och inleda jakten på topplaceringarna. Så lätt det är att lura sig själv. Vi lyckas göra tre mål mot ett juniorbetonat Örgryte som går på knäna och tror att vi ska köra över nästa motståndare av bara farten. Istället var det precis lika erbarmligt uselt anfallsspel som tidigare under säsongen, eller snarare ännu värre. Jag kan inte minnas ett så här uselt anfallsspel sedan förlusten mot Falkenberg några omgångar in på säsongen. Sedan den gången har vi fått en ny tränare och en ny anfallare, men spelet är om möjligt ännu sämre än tidigare. Jag tillhör den skaran obotliga optimister som fortfarande hoppas på poäng även om vi ligger under med 3-0 med tio minuter kvar. Jag slutar aldrig tro på mirakel, men när Ljungskile rullade in 1-0 nu ikväll kändes det som att jag lika gärna hade kunnat lämna min bekväma stol på vår nya tjusiga arena och gå hem. Vi hade kunnat spela hela natten utan att de grönvita hade kunnat göra mål. Om sanningen ska fram hade Ljungskile lägen för att göra ytterligare något mål, så vi förlorade inte oförtjänt. Vi förlorade mot ett lag som var bättre än oss ikväll, som fick oss att vara så dåliga som vi kan vara, och som tog chansen när den dök upp. Hatten av för Ljungskile, och dumstruten på för Bajen.