Derbyt som gick upp i rök

Jag är 37 år och småbarnsfarsa. Jag bor i Örebro sedan några år och har följt Hammarby sedan slutet av 90-talet. När min dotter föddes fick hon en Hammarbytröja i den minsta storlek som fanns. 

När jag ska kolla på Hammarby live tar det ungefär en halv dag och kostar i runda slängar 1000 kronor. Därför blir det inte så ofta som jag kan prioritera att följa mina grönvita hjältar på plats numera men ett derby mot Djurgården vill man ju såklart inte missa. Matchen skulle börja strax efter klockan 19 och tåget hem gick klockan 22.24. Om matchen slutade vid 21-tiden skulle jag ha ungefär 90 minuter på mig att ta mig till Centralen från Nya Söderstadion. Det klarar man till fots. I princip hoppandes på ett ben. Men inte ikväll, eftersom vissa personer i klackarna hade bestämt sig för att införa en tredje halvlek där vi andra i publiken fick sitta och glo på en arena fylld av rök. Matchen blev ungefär en halvlek försenad och jag missade tåget hem, det sista för kvällen. Jag blev alltså ungefär ett halvt dygn försenad hem för att vissa personer i Dif- och Bajenklackarna tycker att det är ballt att elda bengaler när det är derby. 

Jag har alltid tänkt att jag ska ta med mina barn på fotboll så fort de blir stora nog för jag har upplevt så mycket kul genom fotbollen och Hammarby, men som det känns nu kommer det inte att hända. Gårdagskvällens fotbollsupplevelse var inget för barn, och jag undrar lite över vad dessa unga män med bengaler tänker på. Vill ni att jag ska komma tillbaka och ta med mig mina barn nästa derby eller tycker ni att gnälliga gubbar som jag ska hålla sig hemma och kolla på Cmore istället? I så fall blir nog lite ensamt på ståplatsläktaren så småningom. Även om ni har bengaler att värma er med. 

20 förtrollande minuter

Sitter på tåget hem genom försommarkvällen och försöker sortera intrycken från kvällen. 4-0 är ju ett alldeles strålande resultat, och de sista 20 minuterna var det riktigt partaj, både på läktaren och planen. Men innan dess? Ärligt talat?  Det var i mina ögon väl mycket snedsparkande på mittplan för att det skulle kännas riktigt bra. Kennedy missade öppet mål efter tio minuter och även om han lyckades sätta dit den efter knappa halvtimmen kändes spelet inte särskilt övertygande. Pablo var ovanligt osynlig och förutom ett par lyckade kombinationer på vänsterkanten kändes det mest som en dag på jobbet för de grönvita under första halvlek. Andra halvlek började likadant som den första slutade, och det var inte förrän efter Kennedys tjusiga frisparksmål som det kändes som att det lossnade på riktigt. Det hade säkert en del att göra med att Landskrona kroknade också, men sista 20 minuterna kunde vi spela ut och defilera hem tre friska poäng. Självklart är det en styrka att kunna nöta ned motståndet under sista delen av matchen, men det är ett ganska riskabelt sätt att vinna matcher på. Det krävs inte mer än en förlupen boll efter en fast situation för att kvällen ska vara förstörd ( lex Värnamo) och glädjen över en bajenseger ska förbytas i ett hånfullt grinande kryss.
Med detta sagt: Självklart är jag glad över tre poäng (jag har 9-0 på Nya Söderstadion i år) och det var riktigt kul att se Rennie på sånt spelhumör ikväll. Vi gjorde fyra mål trots att vår skyttekung klev mållös av planen. Bara en sån sak.

Livspusslet

Att vara fotbollssupporter och bebisförälder är två saker som inte alltid är helt kompatibla för att tala dataspråk. Valborgsmässoaftonens drabbning med Sundsvall innebar en krock i mitt liv, och istället för att följa mina grönvita hjältars framfart på Norrporten Arena var det dags för första träffen med föräldragruppen. Jag hade någon tanke om att smyga ut någon gång runt halvtid för att kontrollera matchutvecklingen, men av detta blev intet. Jag fick helt enkelt ge mig till tåls till föräldraträffen var slut. Så här i efterhand kanske det var lika bra det, för när vi satt i bilen hem, någon gång runt matchminut 78, och jag insåg vartåt det barkade sjönk mitt humör som en sten. Det hade förmodligen inte sett bra ut att sitta och vrålsura över Hammarbys försvarsspel mitt under amningsdiskussionen på familjecentralen, och hur relevant ineffektiviteten i vårt anfallsspel än kan kännas är jag mycket tveksam till att vår BVC-sköterska hade varit speciellt intresserad av den diskussionen just där och då.
I matchminut 87 var vi äntligen hemma, jag rusade in i vardagsrummet och satte på TV:n. Hade det inträffat något sista kvarten-mirakel? Hade liverapporteringen spelat mig ett spratt? Ack nej. Jag fick se fem minuters valhänta försök från de grönvita att skapa någon slags slutforcering, och sedan var det slut. Jag fick se mittfälts-sheriff Persson såga Bajens insats i efter-matchen-intervjun, och det var det.
Ikväll får Värnamo sota för detta. Vi vinner med 3-1. Torsteinbö, Kennedy och Pablo gör varsitt.

En skånsk snyting

Som den kroniskt usle tippare jag är såg jag inte säsongens första förlust komma hemma mot de kycklinggula från nordvästra Skåne. Jag såg inte matchen utan bara målen i efterhand men jag sitter med en känsla av att detta var ett olycksfall i arbetet som vi kan skaka av oss. Målen som vi släpper in är en frispark från 30 meter som kan bli årets mål, och en bjudning från Theorin precis efter kvitteringen. Båda målen är av den typen att de är svåra att gardera sig mot och det är nog det som gör att jag trots allt är ganska lugn inför fortsättningen. Vi ligger på kvalplats och har 7-2 i målskillnad efter tre matcher. Det är ett facit som jag tror att de flesta grönvita hade varit ganska nöjda med innan säsongen började, speciellt med tanke på att spelet hittills egentligen bara har övertygat i en av tre matcher. Vi kommer att spela dåligt i fler matcher under säsongen, och då är det en mycket bra egenskap att kunna ta poäng även när spelet hackar. Det stora orosmolnet hittills är att både vårt första- och andrahandsalternativ i anfallet verkar vara lite väl skadebenägna. Med både Pablo och Haddad i sjukstugan blir vi ganska uddlösa framåt när yttern Rennie är det återstående alternativet. Bara att hålla tummarna för att den grönvita fysion har varit på tårna under försäsongen.
Nästa match är borta mot Sundsvall och det är nog den enda matchen under säsongen som jag till nöds kan acceptera ett oavgjort resultat i. Giffarna har ambitionen att ta sig upp till Allsvenskan och är det det lag i serien som jag fruktar mest. Med detta sagt tror jag att Pablo kontrar in två bollar och vi vinner med 2-1.

Önskningar i påsktid

Efter en smått osannolik säsongsinledning för de grönvita är det dags att runda av påskhelgen med match mot kycklinggula Ängelholm imorgon. Efter förra matchens överhalning av Degerfors är ju så klart den spontana känslan att vi kommer käka upp skåningarna på Nya Söderstadion imorgon. Minnet är ofta väldigt kort i fotboll och det är lätt att glömma att vi hade ganska mycket flyt som fick med oss tre poäng från Södertälje. Om Ängelholm förmår störa oss på samma sätt som Assyriska gjorde lär vi få slita för poängen. I ett sånt läge är man tacksam för att ha en pålitlig målskytt på planen och även om han bara har spelat en seriematch i år lovade Pablos säsongspremiär mer än gott. Han kändes glödhet i måndags och det är bara att hoppas att skadan han åkte på i andra halvlek inte var så allvarlig. Haddad kan vara väldigt bra att ha mot lag som gräver en skyttegrav strax norr om eget straffområde, för han är en riktig murbräcka, men målform slår fysisk styrka alla dagar i veckan. Alltså håller jag alla tummar jag kan för att Pablo kan spela imorgon, även om jag inte tror det. Mitt föga överraskande tips är att det blir Haddad som får starta imorgon och Kennedy i nummer 10-rollen. Vi vinner med 3-0. Kennedy på frispark, Torsteinbö sätter tvåan, och så hoppas jag att Haddad snubblar in en boll vid bortre stolpen på hörna. Tack och amen.

Surrealism

Hur sammanfattar man en sån här kväll? Hemmapremiär på Nya Söderstadion, hur skulle man vilja ha det då?
-Fullsatt. -Det vore ju alldeles fantastiskt med en utsåld arena, men närmare 30000 på en Superettanmatch kanske är att hoppas på LITE för mycket?
-Mäktigt tifo innan matchen ackompanjerat av Just idag är jag stark.
-Lite mer realistiskt. Allsången på Söderstadion (gamla och nya) är vida känd, och tifogruppen går sannerligen inte av för hackor.
-Total dominans och två mål av en hemvändande anfallare. -Eeeh....okej? Fast Kennedy är ju inte anfallare och det var ju två år sedan han kom hem. Dessutom har ju Bajen knappast öst in mål de senaste åren.
-Fyra olika grönvita målskyttar i samma match. -Är du full eller?
-Seger med 5-0 för Hammarby efter en total utskåpning på slutet. Bland annat slog en bajare upp bollen under tröjan och gick iväg med den. En av spelarna alltså. -Jo, alltså det där sista kunde man ju kanske tro på, men 5-0? Låter ganska surrealistiskt faktiskt.
Jo, det var nog en dröm alltihop.

Det svänger i Bajen

Att vinna över seriens överlägset sämsta lag på hemmaplan kan man se som ett rent beställningsjobb, det är ju något man bara ska göra. Samtidigt har det ju visat sig att även de enklaste uppgifter kan bli nog så svåra i händerna på en grönvit. Så, 2-0, tre pinnar och ett riktigt tjusigt mål. Dessutom pigga inhopp av Bajens framtid i form av Tranberg och Lindqvist. Gott så.
Livet som bajare är dock aldrig enkelt. Det borde man ha lärt sig vid det här laget, men Hammarby hittar ständigt på nya sätt att göra tillvaron....eh....intressant för oss supporters. Nu har alltså styrelsen bakbundit vår sportchef medan man "utvärderar" hans arbete. Vi har alltså en sportchef, men ändå inte. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att Grauers insatser utvärderas, men varför göra det inför öppen ridå? Så länge han har jobbet kvar måste han ju tillåtas utföra det, och är man inte nöjd med hans insatser ska han få sparken. Utvärderingen av hans insats måste ju göras kontinuerligt, och inte medan han sitter i någon typ av karantän till allmänt beskådande.