Fredagsmys med Lallet

Fredag kväll. Klockan är 19.00 och apoteket stänger. Naturligtvis har cykelj-veln fått punktering dagen innan så det blir att gå till fots hem. Tur att man har köpt ergonomiska inläggssulor till sina nya sneakers. Man är ju inte 33 längre.

Jag har tidigare klockat mig själv på sträckan hemmet-apoteket och kommit fram till att gångtiden är mer eller mindre exakt 20 minuter. För en gångs skull spelar TV4s programplanering mig i händerna i och med att matchen på Domnarvsvallen i Borlänge ska sparkas av klockan 19.20. Detta naturligtvis förutsatt att det inte sker några ytterligare förseningar, som på Söderstadion i måndags då matchen blev försenad några minuter för att nätet i målet bakom Hopf inte satt fast ordentligt. Man kan ju inte räkna med sådana händelser varje omgång, så det är bara att knata på i sina nya skor. Och så börjar det regna också. Medan jag stretar framåt i regnet analyserar jag kvällens match. Vad är egentligen ett bra resultat för Bajen ikväll? Bortamatch mot Brage är ingen lätt uppgift, så en poäng borde man egentligen vara ganska nöjd med. Samtidigt har vi inlett serien med tre raka segrar, så det känns lite konstigt att helt plötsligt sänka ambitionsnivån. Medan regnet sakta lättar enas jag med mig själv om att jag bör naturligtvis hoppas på tre poäng ikväll, men att jag nog till nöds ändå kan nöja mig med ett oavgjort resultat. Gregg har ju predikat ödmjukhet inför spelarna, så då bör ju vi fans kunna inta samma inställning. Ödmjukhet alltså.

Med denna fråga avklarad inställer sig nästa fråga. Hur förhåller sig min hustru till tanken på att tillbringa fredagskvällen med att titta på en andradivisionsmatch i fotboll från Borlänge? Det ska tilläggas att jag har en mycket förstående fotbollsfan-hustru som samma morgon har lovat att hon ska stå för matlagningen ikväll, men jag kanske missar stora delar av matchen på grund av middagsbestyr och middagsintag. Hur göra för att lösa situationen på ett smidigt sätt? Detta lyckas jag inte hitta någon lösning på medan jag traskar hemåt.

Lätt stressad öppnar jag dörren hemma. "Hej och välkommen hem", säger hustrun. "Vi äter framför TV:n. Sätt dig och titta på matchen så lagar jag färdigt maten."

Det är kärlek.

Debut

Jaha, så var då även min säsongsdebut på Söderstadion avklarad. Bussen som skulle ta oss bajare från Örebro blev två minibussar som till slut blev två personbilar. Lite snopet, men trevligt ändå.

Matchen slutade ju som bekant med att rätt lag vann återigen, och jag vet inte när det senast hände att Bajen vann tre matcher i rad (tillsammans med bragden i Ängelholm är det ju faktiskt fyra matcher i rad som BFÖ-ordförande "Pärmen"  mycket riktigt påpekade i bilen hem), men det måste vara någon gång 07-08. Alldeles för länge sedan var det hur som helst, men icke desto mindre skönt när det äntligen händer. Det känns också väldigt roligt att alla segrar har varit välförtjänta. Visst har man suttit med hjärtat i halsgropen vissa stunder (BP hade ju mycket väl kunnat kvittera i slutet på första halvlek i måndags), men det känns ändå så otroligt mycket mer stabilt den här säsongen jämfört med tidigare år. Det var någon kommentator på Svenska Fans hemsida som jämförde tränare Berhalter med en ung Roy Hodgson, och jag tror också att det kan ligga något i det. Känslan är definitivt att både han och Bajen (äntligen) är på rätt spår.

Här kommer målen från i måndags. Titta och njut.

Välförtjänt flyt

Så var bortapremiären avklarad, och det gick ju vägen det också. Det verkade i förhandssnacket som att Bajen var klara favoriter mot nykomlingen Umeå, men jag var inte lika övertygad. Nykomlingar är ofta lömska att tas med i början av serien (se bara på Åtvidaberg i Allsvenskan), och att åka upp till Västerbotten och spela på konstgräs tror jag att ganska många lag i Superettan kommer att ha problem med.
Men för vårt kära Bajen gick det ju vägen. Och det var trots allt tre välförtjänta poäng, även om vi hade lite tur längs vägen, det ska erkännas. Jag trodde knappt mina ögon när Umeås målvakt närmast kastade in "Baggios" inlägg i eget mål i början av andra halvlek. Och sedan hade vi en del flyt när Umeå fick en tveksam offsideavblåsning emot sig lite senare. Samtidigt är det lika klyschigt som sant: Bra lag har tur. Jag kan inte påminna mig något enda tillfälle under förra säsongen då vi fick den typen av domslut med oss. Och "Castros" matchavgörande mål var ju helt fantastiskt. Det var inget flyt där. Bara en högklassig prestation. Jag kan erkänna att "Castro" inte har tillhört mina Bajenfavoriter de senaste säsongerna, men igår täppte han till truten på mig rejält. Förutom målet hann han med flera giftiga avslut på mål; solklart matchens lirare i mina ögon.
Annars då? Jo, det kändes bra. Försvarsspelet kändes återigen (oftast) stabilt, även om det inte kändes riktigt bra de första 20 minuterna. Umeå fyllde på med mycket folk i straffområdet, och det kändes helt välförtjänt att de tog ledningen. Då saknade jag en härförare av Max kaliber i backlinjen, men jag tyckte att hela laget spelade upp sig efter hand, och i slutänden tycker jag (även om jag kanske är lite partisk) att Hammarby var det klart bättre laget.

Äntligen!

Planen var i ungefär lika gott skick som mitt potatisland, men inramningen höll gott och väl Europaklass. Lagkaptenen åkte på hjärnskakning efter en minuts spel och parasolluthyrarna från Tylösand höll spelet väl uppe. Då klev frälsaren från Ängelholm in i handlingen. Ett väl avvägt inlägg och en läcker språngskalle. Sedan var saken biff. Som flera andra kommentatorer redan har nämnt var det länge sedan man såg en backlinje som spelade så stabilt i de grönvita färgerna, och det lovar mycket gott inför fortsättningen av säsongen. Att släppa in 37 mål förra säsongen var fullständigt katastrofalt, men det finns gott hopp om att det inte ska behöva bli så i år. Framåt var Lallet och Rynell mycket bra på sina respektive kanter. Det är inte alltid jag håller med om det som Aftonbladet skriver om, men idag hade man en ganska träffsäker analys av premiären.

Har du av någon anledning undgått Bajens segermål har du det här. Titta och njut.

Om en lyckad kanalsökning

Premiärdags. "Ångest och längtan delar mitt sinne" för att citera den store poeten Marko Lehtosalo från Orminge, och till råga på allt kommer jag inte att vara på plats på Söderstadion, något som förmodligen kommer att göra plågan värre. Match-ångesten känns mycket lättare om man delar den med vänner. Grönvita sådana. Euforin efter en seger känns mycket starkare om man delar den med en tunnelbanevagn/pub/minibuss fylld med söderbröder/systrar. Jag känner mig med andra ord väldigt ensam om jag tvingas följa drabbingen på avstånd, och kan jag inte ens se den på TV känner jag mig totalt avskuren från omvärlden, trots liverapportering på nätet. Efter en kanalsökning på föräldrarnas TV tvingades jag under gårdagen konstatera att någon TV4 Sport inte ingick i kanalutbudet, och när jag i eftermiddag beklagade mig för min familj (som tyvärr inte är grönvita supportrar) satte sig lillebror att bläddra igenom kanallistan. 30 sekunder senare dök TV4 Sport-loggan upp i rutan. Jag kände mig som en 93-åring som inte klarar av att använda en TV-apparat på egen hand, men var också väldigt tacksam mot brorsan. Trots att han är djurgårdare.

Dagens länktips: DN-intervju med Andreas Dahl. Läs den här.

Tränarintervju

Hittade en bra intervju med Bajens tränare Gregg Berhalter på Svenska Fans hemsida. Rekommenderas!

Offside

Offside är en mycket bra tidning, som nu dessutom har fått en rejält uppfräschad hemsida, väl värd ett besök. Att man dessutom har den goda smaken att publicera en artikel om Bajen Fans från det senaste numret gör inte saken sämre.

Fyra bajenfavoriter

I väntan på seriepremiären nästa vecka har jag plockat fram fyra stycken personliga Bajenfavoriter från 2000-talet.

Först, störst och vackrast naturligtvis: Omgång 25 2001. Hemma mot Örgryte. Kärlek. Det räcker så.

Derbyn är naturligtvis alldeles speciellt, och i början av millenniet gick det av stapeln några minnesvärda föreställningar på Råsunda. Vi rullar fram till 2004, Hammarby-Djurgården, eller som vi grönvita minns den: Björn Runström Show. Härligt att få uppleva det på plats.

Ännu ett derby, mot AIK. 2004. Kanske ingen spelmässig höjdare, men Ljusvattnets Henry nätade och vi slog tillbaka gnagarna. På tunnelbanan från Råsunda hade två gnagare förirrat sig in i en vagn fylld med bajare. Vi tyckte nästan synd om dem. Men bara nästan.

Det var någon som sa att enda gången man njuter som fotbollssupporter är när man leder med 5-0 och det är fem minuter kvar av matchen. Det är inte så ofta det inträffar med andra ord, men mot Sundsvall 2003 fick vi uppleva just det.

Kultur

Var i London på vår årliga fotbollsresa i helgen. Min kompis Niklas är hängiven Arsenalanhängare, och själv brukar jag följa med som moraliskt stöd (och för att dricka öl).

Efter en tråkig incident på en Chelseamatch för några år sedan köper vi numera alltid dyra Club Level-paket som innebär att man får mat före matchen och därefter avnjuta bataljen från bekväma platser under tak och på behörigt avstånd från pöbeln. Eller ja. Pöbeln förresten. De senaste gångerna vi har varit och sett på Arsenal har varit i slutet på säsongen, ligan har varit avgjord och hemmalaget har inte haft något att spela för. Stämningen har legat någonstans mellan en division 5-match och en begravning, lite som på Örjans Vall i Halmstad med andra ord. Det kan jag tycka är lite märkligt för ett lag som har fans över hela världen, en ny arena som tar 60000 åskådare och en kö till säsongsbiljetterna som gör att jag (34 år gammal) förmodligen skulle vara sent ute om jag ville ha en säsongsplåt i 50-årspresent. Engagemanget hos fansen är det med andra ord inget fel på, men det märks inte under matchen.

Det finns förmodligen flera orsaker till att det har blivit så, men avskaffandet av ståplats, dyrare biljetter och en stalkerliknande TV-bevakning är säkert några av orsakerna. Man kunde tro att allt detta skulle leda till en mättnad hos fansen, men intresset för Premier League blir bara större och större. Frågan är vad detta kommer att leda till i slutänden. En anledning till att Premier League attraherar så stor publik är förmodligen den läktarkultur och det engagemang som engelsk fotboll är känd för. Vad händer om den publik som står för detta alltmer ersätts av välbeställd medelklass som ser fotboll som en typ av underhållning bland andra? Flera gånger jag har sett Arsenal under de senaste åren har det känts som att publiken till största delen består av högre medelklass med säsongskort och utländska turister som har betalat svindyrt för sina biljetter. Samtidigt förstår jag hur de engelska klubbarna resonerar; den nya publiken genererar såväl bättre intäkter som mindre bråk och skadegörelse.

Vilket för mig tillbaka till Söderstadion. Hur vill vi ha det framöver? Söderstadion utsågs för ett par år sedan till en av de arenor i hela Europa med bäst stämning. Bajenfans är med andra ord kända långt utanför landets gränser för sitt brinnande engagemang (något som bland annat avspeglar sig i att Sveriges största supporterklubb stöttar ett lag som förra året med knapp nöd lyckades hänga kvar i andradivisionen ), men hur behåller vi den glöden samtidigt som vi får en ekonomisk omsättning som motsvarar vårt engagemang? Är det att begära för mycket, eller går det att på något sätt äta kakan och ändå ha den kvar?

Länktips

Läste en mycket bra artikel om supporterkultur i DN häromdagen. Rekommenderar varmt att du klickar här och läser den.