Avståndet mellan himmel och helvete

Det kan skilja väldigt lite mellan himmel och helvete. En strumprullare som hittar rätt, så är lyckan total. En markeringsmiss på en hörna, så är det hissen ned i underjorden direkt. Om om hade varit och vi hade fått med oss tre poäng igår hade drömmen om en kvalplats frampå senhösten känts fullt realistisk. Nu hade våra formsvaga motståndare marginalerna med sig, och plötsligt känns mardrömmen om kval frampå senhösten fullt realistisk.
Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket, men det gör jag. Bajen berör, vare sig man vill det eller inte.

Bakåt är vägen framåt

Sommartider är också silly season-tider i fotbollsvärlden, och i Bajenland är längtan efter någon spektakulär värvning stor. Det man ropar efter är en giftig målskytt eftersom både Ayranci och Schuler har haft det minst sagt trögt med målfabrikationen och nu i veckan kom åtminstone ett halvt bönesvar när Adelstam från Trelleborg anslöt sig till de grönvita. Jag önskar honom naturligtvis lycka till och hoppas lika mycket som alla andra att han ska bli en målspruta av Hallenius-klass.
Men. Jag menar att vi bör lägga minst lika mycket krut på att få ordning på försvarsspelet om Allsvenskan ska bli något mer än en våt dröm för oss bajare. Efter de sex första omgångarna hade vi en målskillnad på 10-3 och försvarsspelet kändes mycket stabilt, trots Kung Max frånvaro. Vi släppte alltså in i genomsnitt ett mål varannan match och hängde med bra i toppen av tabellen. De senaste tio omgångarna har vi släppt in 18 mål. Det innebär att vi har släppt in 1,8 mål per match från omgång 7 och framåt. De senaste tio omgångarna har vårt försvarsspel varit av en klass som bara bottenlagen Degerfors, Umeå och Värnamo kan matcha när det gäller läckande försvar. Och då ska vi komma ihåg att vi har (i alla fall än så länge) en av seriens bästa målvakter i Hopf.
I de båda senaste matcherna mot Jönköping har vi släppt in tre mål, ett i Jönköping och två på Söderstadion. Målet i Jönköping kom på straff efter att Törnstrand helt i onödan tagit ett omvänt livtag på Tommy Thelin, och målen vi släppte in på Söderstadion var 1) på en hörna som Figueroa gav bort efter att ha stått på röven ensam nere vid hörnflaggan och 2) efter ett anfall som började med att Forsberg drällde med bollen och blev omkulltacklad på egen planhalva. Det håller inte att slarva på detta vis om man vill spela i Allsvenskan. Försvarsspelet måste bli ett par klasser bättre, och därför är jag mycket nyfiken på den nye kanadensaren Ledgerwood som enligt uppgift bland annat kan spela ytterback. Vi behöver all försvarskraft vi kan få, speciellt med tanke på att vår hittills bäste försvarsspelare Theorin blir borta resten av säsongen.

Att ge och ta

Jag skrev i mitt senaste inlägg före (det obegripliga) sommaruppehållet om hur vi måste sluta ge bort idiotiska straffsparkar om vi vill spela i Allsvenskan. Idag fick vi inte någon straff emot oss (även om vi nog borde fått det), men vi ger bort en hörna när Figueroa halkar omkull ensam nere vid hörnflaggan. Sedan bestämmer sig alla grönvita i straffområdet att bara titta på bollen medan Jönköpingsspelarna nickar den emellan sig, och så sitter 0-1 i nätet bakom Hopf. Lite senare dräller Forsberg med bollen på egen planhalva, blir omkulltacklad och vi har 0-2. Då var det nog många grönvita som upplevde tillvaron som lika ångestladdad som den har varit de senaste säsongerna. Själv var jag nästan så uppgiven att jag var beredd att följa Tvärsnytts rafflande kvällssändning istället för mina grönvita hjältar på Söderstadion. Men bara nästan. För jag anar ändå att det inte måste gå fullständigt åt skogen. Mitt i denna misär reser vi oss. Max nickar i stolpen när första halvlek närmar sig slutet, och man känner att det kanske, kanske kan gå. Samtidigt vet jag att jag har blivit så besviken tidigare så jag vågar inte hoppas. Men ändå gör jag det. Och med fyra minuter kvar får vi frispark. Och Kung Max kliver fram. Och vi är med i matchen igen. Trots underläge i paus känner jag mig märkligt optimistisk.

Optimismen hänger med en bra bit in i andra halvlek. Tills Castro bränner ett bra läge och hamnar i bråk med Jönköpingsförsvaret efter att situationen är över. Castro armbågar en Jönköpingsspelare i ansiktet och domaren står alldeles intill. Ett av säsongens mest odiskutabla utvisningar är ett faktum. Och ångesten griper tag i mig igen. Men bara för en kort stund. TV4:s Anders Andersson hävdar att det kan bli så att utvisningen leder till att Hammarby taggar till ännu mer, och faktiskt kan gynnas i jakten på en kvittering. Och så blir det. Söderbröder glöder. Söderstadion kokar. Jag kokar. Sinan får ett jätteläge i straffområdet men Jönköping rensar till hörna. Sedan går Kung Max till väders igen. Lallet styr bollen i mål. Och vi har kvitterat. Det känns som att ett ledningsmål trots allt är fullt inom räckhåll. Men det blir inget mer. Och ärligt talat var smålänningarna närmast ett segermål i slutet. Det var Hopf och Jönköpingsanfallarnas klantighet som gjorde att vi fick med oss en poäng från Söderstadion ikväll. Fast det betyder inte att vi inte var förtjänta av den. För det var vi. Allihop.

Att vara bajare innebär ofta att känna sig förfördelad i olika sammanhang. Ganska ofta klagar vi till exempel på domare som borde ha ett hedersmedlemskap i Synskadades Riksförbund snarare än ett domaruppdrag för Svenska Fotbollförbundet. Domaren ikväll hade det ganska tufft och gjorde väl inte en helt klockren insats om man säger så. Men ikväll var det faktiskt vi grönvita som fick flera tveksamma domslut med oss. Kan ju vara något att tänka på nästa gång man spelar ut martyrkortet.

Hur man torskar med 1-1

Jag hade så gärna velat vara jublande glad över tre poäng ikväll. Jag hade så gärna velat idiotförklara mitt senaste gnällinlägg och konstatera att vi har en backlinje som kommer att föra oss tillbaka till Allsvenskan i höst under Max fasta ledning. (Jo, det är backlinjen som ska göra det. Som måste göra det. Man vinner inte en serie om man släpper in 40 mål på 30 matcher.) Nu blev det inte så. Och ändå började det så bra. Rynell slog en bra frispark från distans, och Jönköpings målvakt var bussig nog att kasta sig ur vägen så att bollen kunde gå i mål. Då kändes det som en bra kväll i juli. Det kändes kontrollerat efteråt också. Vi höll bollen bra, Castro var så bra som han var i början av serien och vi trillade boll riktigt bra på mittfältet. (Faktum är att vi spelade som bäst medan vi var en man mindre när Theorin var inne i omklädningsrummet och sydde sig i pannan.)
Därför kom kvitteringen lite som en kalldusch, även om man alltid ska vänta sig det oväntade som grönvit supporter.
Törnstrand river ned en Jönköpingsforward i straffområdet och vi får straff emot oss. Johannes gör det bra, han går åt rätt håll, men Hrgotas straff är för bra slagen och vi har helt plötsligt en poäng istället för tre. Det är en sak att tappa poäng mot en motståndare som är överlägsen och faktiskt gör mål på sin skicklighet, men det HÅLLER INTE att ge bort poäng på det här viset. Törnstrand är definitivt en krigare med stort hjärta, men enligt min mening är han en säkerhetsrisk i backlinjen och jag menar att han kostade oss två välbehövliga poäng ikväll.
Är det kört nu då? Nej, det är det inte. Men vi kommer att behöva bortåt 35 poäng till för att ta oss till Allsvenskan, och nu är det 45 poäng kvar att spela om. Vi har kvalitéerna för att vara bland de tre bästa lagen i Superettan, det är jag helt övertygad om, men då får vi inte ge bort någonting under höstsäsongen. De marginalerna är borta nu.