Bajen on the road

Klockan 18.45 igår kväll befann jag mig på E4:an  i jämnhöjd med Jönköping. Det var ingen idealisk position om man har en lätt(?) besatthet för Hammarbys fotbollslag och får en närmast fysisk abstinens av att inte kunna se dem spela. Läget var med andra ord kämpigt. Tur då i alla fall att Hammarby Fotbolls app fanns att tillgå på min smarta telefon. Synd bara att telefonens ägare inte var lika smart som telefonen, eftersom batteristapeln hade krympit oroväckande mycket till följd av utebliven laddning under dagen. Det blev till att ransonera inloggningarna med andra ord.
Första inloggningen klockan 18.30. Man vill ju se startuppställningen. Alla tre nyförvärven med från start igen. Verkar bra.  
Andra inloggningen klockan 18.53, åtta minuter in i första halvlek. NEJ! Assyriska har tagit ledningen redan i sjätte minuten! Vafan, då måste vi jag i uppförsbacke i en hel match igen för att förhoppningsvis ta en poäng och tvingas vara nöjda med det. Smått resignerad loggar jag ut från min smarta telefon och tittar ut över Vättern. Och bilkön som har bildats framför oss. Humöret sjunker som en Teliaaktie.
Under resten av första halvlek försöker jag hålla modet uppe och kopplar upp och ned mig från internet med en högre frekvens än en fjortonåring från förorten. Bajen verkar hålla spelet bra uppe men får liksom inte till det. Hustrun svänger in vid Dinners vid Ödeshög ungefär samtidigt som domaren blåser till pausvila i Södertälje. "Så j-vla typiskt", tänker jag tyst för mig själv.
Matchminut 53 sitter vi i bilen igen. Liverapporteringen intygar att de grönvita har börjat andra halvlek piggt, men fortfarande ligger under med 1-0. Vi rullar vidare genom Östergötland och här och där är mobiltäckningen tveksam, men jag kan följa matchen i stort sett ostört, dock ej utan frustration. I matchminut 86 rullar vi in i Motala för chaufförsbyte och Hammarby spelar nu med fem anfallare och en försvarare. Hur det brukar sluta för Bajen är ju dessvärre ganska känt, men jag kollar i alla fall liveuppdateringen en sista gång klockan 20.35 när jag precis ska sätta mig bakom ratten. Det kommer upp ett enda ord, fast ett väldigt långt och med stora bokstäver. Jag spänner fast säkerhetsbältet med ett leende på läpparna. En poäng var sannolikt för lite ikväll för att vi skulle kunna ha en realistisk chans på Allsvenskan, men vi fick i alla fall sista ordet. Vi gav inte upp. Alltid något.