Ett mål kan betyda så mycket. Enda gången jag kastade mig i armarna på en vilt främmande snubbe var när Zlatan klackade in sitt berömda mål mot Italien i EM -04. Vi satt på S-Nerikes nation i Uppsala och jag trodde nästan att den ärevördiga 1800-talsbyggnaden hade sett sina sista dagar när ett par hundra studenter (minus fyra stycken italienska utbytesstudenter) förenades i kollektivt glädjefnatt.
Lika muntert var det inte i VM två år tidigare. Åttondelsfinal mot Senegal. Mattias Jonson (symtomatiskt nog blivande djurgårdare) drällde med bollen på mittplan, Camara snodde bollen och placerade in den bakom ex-AIK:aren Hedman som såg ungefär lika smidig ut som ett stelopererat kylskåp vid det ingripandet. Jag satt iförd min nyinköpta landslagsreplika hemma hos min polare i Strängnäs och trodde knappt mina ögon. Vad fan var det som hände? Smörj av Senegal! Vilken förnedring!
En liknande känsla infann sig framför TV:n vid niotiden igår kväll. 2-1 till Bajen och allt kändes som att det var under kontroll. Schuler hade gett oss ledningen med en riktig drömstrut i början på andra halvlek, och nu kändes det som att vi hade händelserna under kontroll och bara skulle spela av matchen. Och så händer det. Som från ingenstans. Ett friläge i straffområdet. Och så var festen förstörd. Vad fan var det som hände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar