En lektion i ödmjukhet

Även om både tränare Berhalter och spelare hade gått ut och sagt att Varberg är en svår motståndare hade nog de flesta grönvita ändå räknat med att Bajen skulle ta hem tre poäng mot nykomlingen från västkusten. De för dagen Televerks-färgade gästerna hade dock andra planer och öppnade matchen riktigt starkt. 1-0 målet var riktigt snyggt, det ska sägas, men jag tyckte det såg ut som att det var Monteiros gubbe som fick nicka in målet ganska ostörd. Kanske var det ovana vid den "nygamla" posititonen eller så var det en obehaglig kvarleva från hönsgården som rådde i backlinjen under förra året. Om man får gissa så kommer nog José att få flytta ut till höger igen så fort försvarsuppställningen börjar bli ordinarie igen.
Annars då? Jo, om man vill vara snäll kan man säga att Varberg försvarade sig bra, krympte ytor och gjorde det jobbigt för våra grönvita hjältar. Om man vill vara lite mindre snäll kan man säga att Bajen spelade ganska dåligt i första halvlek, man gjorde det ganska lätt för gästerna att försvara sig och slog förvånansvärt sällan några bollar i djupled som hade kunnat öppna upp anfallsspelet. Sedan ska man väl säga att åtminstone från TV-soffan såg det ut som att domarteamet inte hade någon vidare bra dag på jobbet, för de gånger bollen kom i djupled blåstes det ofta av för (tveksamma) offsides. Dessutom skulle Varberg möjligen haft en man frilägesutvisad efter att Castro runnit igenom och hakats upp två gånger om. Där någonstans kändes det som att domaren tyvärr lite tappade greppet om matchen, och periodvis verkade det vara ganska grinig stämning på planen.

I andra halvlek fick Bajen bättre tryck mot de Televerksröda, något som förstärktes av att gästerna fick en man utvisad efter ungefär en timmes spel. Det kändes som att domaren hade glömt bort att han redan att delat ut en varning till Varbergsbacken, så när han väl hade halat fram det gula kortet för andra gången var det inte mycket att välja på. Rött kort och numerärt överläge för Bajen. Pressen runt gästernas straffområde hårdnade, och med ungefär 20 minuter kvar förvaltade Castro ett läge i straffområdet på bästa sätt. Bollen smet in vid målvaktens högra stolpe och det var utjämnat på Söderstadion, till stor lättnad för oss grönvita.
Slutet av matchen blev en grönvit klappjakt på ett segermål, men tyvärr räckte det inte till den här gången. Bästa läget hade Figueroa med ett skott tätt utanför i 94:e minuten. I ärlighetens namn hade Varberg ett par riktigt giftiga kontringar på slutet som mycket väl hade kunnat resultera i mål. Bland annat stod domarteamet för ytterligare en tveksam insats när gästerna blev bestulna på ett ypperligt frisparksläge precis i slutet, och Hopf avstyrde ett friläge från de orangea, så på det hela taget hade det kunnat sluta betydligt värre. Det blev en lektion i ödmjukhet, men vi fick i alla fall en poäng med oss.