Jag hade så gärna velat vara jublande glad över tre poäng ikväll. Jag hade så gärna velat idiotförklara mitt senaste gnällinlägg och konstatera att vi har en backlinje som kommer att föra oss tillbaka till Allsvenskan i höst under Max fasta ledning. (Jo, det är backlinjen som ska göra det. Som måste göra det. Man vinner inte en serie om man släpper in 40 mål på 30 matcher.) Nu blev det inte så. Och ändå började det så bra. Rynell slog en bra frispark från distans, och Jönköpings målvakt var bussig nog att kasta sig ur vägen så att bollen kunde gå i mål. Då kändes det som en bra kväll i juli. Det kändes kontrollerat efteråt också. Vi höll bollen bra, Castro var så bra som han var i början av serien och vi trillade boll riktigt bra på mittfältet. (Faktum är att vi spelade som bäst medan vi var en man mindre när Theorin var inne i omklädningsrummet och sydde sig i pannan.)
Därför kom kvitteringen lite som en kalldusch, även om man alltid ska vänta sig det oväntade som grönvit supporter.
Törnstrand river ned en Jönköpingsforward i straffområdet och vi får straff emot oss. Johannes gör det bra, han går åt rätt håll, men Hrgotas straff är för bra slagen och vi har helt plötsligt en poäng istället för tre. Det är en sak att tappa poäng mot en motståndare som är överlägsen och faktiskt gör mål på sin skicklighet, men det HÅLLER INTE att ge bort poäng på det här viset. Törnstrand är definitivt en krigare med stort hjärta, men enligt min mening är han en säkerhetsrisk i backlinjen och jag menar att han kostade oss två välbehövliga poäng ikväll.
Är det kört nu då? Nej, det är det inte. Men vi kommer att behöva bortåt 35 poäng till för att ta oss till Allsvenskan, och nu är det 45 poäng kvar att spela om. Vi har kvalitéerna för att vara bland de tre bästa lagen i Superettan, det är jag helt övertygad om, men då får vi inte ge bort någonting under höstsäsongen. De marginalerna är borta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar