Att ge och ta

Jag skrev i mitt senaste inlägg före (det obegripliga) sommaruppehållet om hur vi måste sluta ge bort idiotiska straffsparkar om vi vill spela i Allsvenskan. Idag fick vi inte någon straff emot oss (även om vi nog borde fått det), men vi ger bort en hörna när Figueroa halkar omkull ensam nere vid hörnflaggan. Sedan bestämmer sig alla grönvita i straffområdet att bara titta på bollen medan Jönköpingsspelarna nickar den emellan sig, och så sitter 0-1 i nätet bakom Hopf. Lite senare dräller Forsberg med bollen på egen planhalva, blir omkulltacklad och vi har 0-2. Då var det nog många grönvita som upplevde tillvaron som lika ångestladdad som den har varit de senaste säsongerna. Själv var jag nästan så uppgiven att jag var beredd att följa Tvärsnytts rafflande kvällssändning istället för mina grönvita hjältar på Söderstadion. Men bara nästan. För jag anar ändå att det inte måste gå fullständigt åt skogen. Mitt i denna misär reser vi oss. Max nickar i stolpen när första halvlek närmar sig slutet, och man känner att det kanske, kanske kan gå. Samtidigt vet jag att jag har blivit så besviken tidigare så jag vågar inte hoppas. Men ändå gör jag det. Och med fyra minuter kvar får vi frispark. Och Kung Max kliver fram. Och vi är med i matchen igen. Trots underläge i paus känner jag mig märkligt optimistisk.

Optimismen hänger med en bra bit in i andra halvlek. Tills Castro bränner ett bra läge och hamnar i bråk med Jönköpingsförsvaret efter att situationen är över. Castro armbågar en Jönköpingsspelare i ansiktet och domaren står alldeles intill. Ett av säsongens mest odiskutabla utvisningar är ett faktum. Och ångesten griper tag i mig igen. Men bara för en kort stund. TV4:s Anders Andersson hävdar att det kan bli så att utvisningen leder till att Hammarby taggar till ännu mer, och faktiskt kan gynnas i jakten på en kvittering. Och så blir det. Söderbröder glöder. Söderstadion kokar. Jag kokar. Sinan får ett jätteläge i straffområdet men Jönköping rensar till hörna. Sedan går Kung Max till väders igen. Lallet styr bollen i mål. Och vi har kvitterat. Det känns som att ett ledningsmål trots allt är fullt inom räckhåll. Men det blir inget mer. Och ärligt talat var smålänningarna närmast ett segermål i slutet. Det var Hopf och Jönköpingsanfallarnas klantighet som gjorde att vi fick med oss en poäng från Söderstadion ikväll. Fast det betyder inte att vi inte var förtjänta av den. För det var vi. Allihop.

Att vara bajare innebär ofta att känna sig förfördelad i olika sammanhang. Ganska ofta klagar vi till exempel på domare som borde ha ett hedersmedlemskap i Synskadades Riksförbund snarare än ett domaruppdrag för Svenska Fotbollförbundet. Domaren ikväll hade det ganska tufft och gjorde väl inte en helt klockren insats om man säger så. Men ikväll var det faktiskt vi grönvita som fick flera tveksamma domslut med oss. Kan ju vara något att tänka på nästa gång man spelar ut martyrkortet.